25 februari 2021

En tidning på kristen grund



Ledarkrönikor

Jag och SD:s Mattias Karlsson är rätt lika

Men varför drömmer inte jag om en svensk enhetskultur?

Jag lyssnade fascinerat på Martin Wicklins intervju i P1:s söndagsintervju från i höstas med SD:s före detta partisekreterare Mattias Karlsson, tillika grundare av den konservativa tankesmedjan Oikos. Under tiden jag lyssnade blev jag återigen påmind om att en människa alltid är mer mångbottnad än den offentliga bilden uppvisar.

Jag har visserligen alltid uppfattat Mattias som en resonerande och sympatisk person. Efter att lyssnat på den intervjun kan jag konstatera att vi har mer gemensamt än jag trodde, men jag förstår också att vi har olika syn på andra kulturer.

Jag kände mig alltid som en del av två olika kulturer.

—  Fredrik Wenell

Mattias och jag har en liknande bakgrund. Precis som Mattias växte jag upp i ett tryggt och kärleksfullt hem. Ett hem där plikten att göra sina uppgifter och göra rätt för sig var väl grundmurade värderingar. I varken mitt eller Mattias hem var klassisk bildning centralt. Mina föräldrar läste visserligen väldigt mycket, men bokhyllan fylldes inte av Dostojevskij eller Tolstoj, inte av Johannes av Korset heller för den delen, utan av böcker från Filadelfiaförlagets bokklubb Den kristna bokringen.

När pingströrelsen var som störst på 1980-talet var jag en ung man med stora drömmar. Det var medvind, vi hade framtidstro. Väckelsen skulle vara här när som helst. Jag satt vid mixerbordet i kyrkan och planerade för hur vi kunde bygga ut när väckelsen kom. Vi åkte till ett fullsatt Johanneshov för att vara med på Pingst 85. Jag var aldrig utsatt på grund av tron, alltid en del av tugget med klasskompisar och i de olika sammanhangen utanför kyrkan. Jag kände mig som en del av två olika kulturer.

Jag kände igen mig i hans känsla av att högre utbildning var för andra med annan bakgrund.

—  Fredrik Wenell

Mattias berättar i intervjun att han, precis som jag, var den första från sin släkt som åkte till universitetet för att studera. Jag kände igen mig i hans känsla av att högre utbildning inte var för honom, men för andra med annan bakgrund. Kort sagt, vi har liknande uppväxt men med åtminstone en avgörande skillnad: Hans familj var inte aktiv i någon frikyrka.

Ju längre intervjun pågick blev det tydligt att vi, trots våra likheter, har landat i helt olika politiska övertygelser. Det gäller inte minst synen på kultur.

Mattias berättar hur han genom Oikos vill påverka kulturen så att Sverige håller fast vid en gemensam kultur. Han menar att kulturell samhörighet är bästa grunden för ett samhälle. Min erfarenhet säger något annat. Jag kunde känna mig helt hemma i det svenska, men tillhörde samtidigt en annan kultur som på en del områden bröt med vad folk i allmänhet uppfattar som normalt.

Är det min uppväxt i dubbla kulturer som å ena sidan helt svensk och å andra sidan uppvuxen i frikyrkan som gör att jag inte tror att det kulturellt homogena är nödvändigt för att uppleva sig ett med Sverige? Jag tror faktiskt det.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.

Fler artiklar från Ledarkrönikor