23 april 2021

En tidning på kristen grund



Ledarkrönikor

När ska kristna sluta tala illa om varandra?

Ekumenik börjar i vardagen - inte i sammanträdesrummet

Min son konfirmerades på bönsöndagen för snart fyra år sedan. Det är en gudstjänst jag minns med en blandning av sorg och glädje. Prästen började nämligen predikan med att förklara hur konstiga pingstvänner är som pratar i tungor. Han försäkrade att han inte var en sådan som talade i tungor – vi kunde vara lugna. Han förspillde möjligheten att predika om bönens fascinerande värld för ovana gudstjänstbesökare, men valde i stället att visa att han minsann var normal (i motsats till pingstvänner). Till saken hör att prästen visste att min son bara några veckor tidigare döptes i den frikyrka vi tillhör som familj.

Ekumenik blir ofta något som förknippas med gemensamma uttalanden, projekt eller sammanträden. Det är visserligen bra de gånger kyrkorna kan tala med en mun, men det är i vardagen, i mötet mellan troende, som den viktiga ekumeniken sker. Det är därför det gör extra ont när vi talar nedlåtande eller bedömer andra traditioners tro på ett ofördelaktigt sätt.

Kyrkans, och då menar jag hela kyrkans, rikedom tillhör oss alla.

—  Fredrik Wenell

En av de viktigaste erfarenheterna i mitt ekumeniska lärande skedde när jag studerade teologi vid Menighetsfakulteten i Oslo. Skolan var vid den tiden lutherskt konfessionell. Undervisningen utgick därför ofta från att luthersk teologi var normen. Men det störde mig inte alls, tvärtom. Jag lärde mig mycket av det. Både om den baptistiska frikyrkliga teologi som jag fortfarande finner mest rimlig och om luthersk teologi. Genom att möta dem som var annorlunda än mig själv upptäckte jag den frikyrkliga traditionen. Jag upptäckte att det också i den traditionen finns djupa källor att ösa ur.

Jag har vänner från den tiden som i dag är präster i Norska kyrkan och jag vet att tron är lika viktig för dem som för mig och mina frikyrkliga vänner. Det var därför jag blev ledsen under min sons konfirmationsgudstjänst. Där och då gjordes karismatiska uttryck till något apart och till och med farligt. Men det är märkligt eftersom karismatik finns i den världsvida kyrkans alla traditioner, även i den lutherska kyrkan. De karismatiska uttrycken berikar både många kyrkors gudstjänster och troendes personliga liv.

Men jag blir lika illa berörd när mina frikyrkliga vänner talar illa om katoliker, lutheraner eller ortodoxa. Det hörs exempelvis titt som tätt att katoliker bara är kristna av tradition och inte har någon levande personlig tro. Det stämmer inte. Den katolska traditionen bär på skatter som många av oss har kunnat luta oss mot i sökandet efter en fördjupad tro. Kyrkans, och då menar jag hela kyrkans, rikedom tillhör oss alla.

Det är därför viktigt att komma ihåg att ekumenik inte främst börjar i sammanträdesrummet utan i hur vi kristna talar om varandra i vardagen.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.

Fler artiklar från Ledarkrönikor