Frågan om hur ofta män egentligen tänker på Romarriket har under den senaste tiden fått oväntad aktualitet. I sociala medier cirkulerar videoklipp på män som svarat på just den frågan. Svaret är ofta att, jo det händer. Ibland säger någon att det sker riktigt ofta. De som står bakom kameran skrockar. Skrattens undertext är att det är lite konstigt att hålla på att tänka på legionärer och gladiatorer. Rom?! Väx upp!
När jag var 13 år plockade jag upp ett gammalt exemplar av Alf Henriksons Byzantinsk historia. Det är en nött och lite underlig bok, skriven 1971. Den handlar om ett imperium jag aldrig hade hört talas om. En för mig okänd tid. Rom visst. I söndagsskolan fick man ju läsa om Augustus, skattskrivningen och om legionärerna som ockuperade Israel. Men Bysans? Efter en sida var jag fast.
Med en svåröverträffad berättarglädje ledde Henrikson till äventyr och triumf i det sena romerska riket. Genom pest och nederlag. På bokens sidor gömde sig sluga eunucker, förrädiska normander och exotisk handel med siden och guld. Religiös förvandling, teologiska kravaller och om bildstormar. Italienska träsk kom till liv, liksom och hettan i de arabiska öknarna. Det var nästan att jag kunde smaka på dammet från hästkapplöpningen i hippodromen. Se hur korstågskrigarna vällde in över murarna i Europas främsta stad. Och övergången från Ceasars och Jupiters Rom till Konstantins och Jesus Konstantinopel. Om ömsom storslagna, ömsom galna, kejsare och kejsarinnor. Om storhet och slutligen om fall. Med den boken öppnade sig en helt ny värld för en 13-åring.
Sedan dess har Rom alltid funnits med mig. Pojkrumshistoria och total fascination har bytts ut mot en något mer nyanserad bild. Rom och Konstantinopels storhetstider är sannerligen ingen tid att glorifiera, eller länga tillbaka till. Men en förståelse och kunskap om Romarriket hjälper faktiskt till att förklara hur vi kom hit, och varför vi tänker som vi gör.
Vi står alla på Roms och Konstantinopels axlar.
— Steven Crosson
Roms påverkan på västerländsk civilisation går inte att överskatta. Kristendomen kom med tiden att bli hela Romarrikets religion, något som verkligen inte enbart var oproblematiskt. Men det är svårt att se hur katolicism och senare protestantism skulle ha utvecklats till det de är i dag utan att romarna för 2000 år sedan tagit Jesus till sig. När jag borstar tänderna och spottar ut tandkrämen åker allt ner i en kloak, en av många tekniska lösningar som romarna var kända för. Bokstäverna jag skriver den här texten med är inte runor, utan latinska. Vi står alla på Roms och Konstantinopels axlar.
Numera tänker jag på det där gamla riket flera gånger varje dag. Kanske är det lite mycket. Vad vet jag? Eller så är det riktigt konstiga det finns kvinnor och män där ute som aldrig tänker på Romarriket.
[ Män tänker ofta på romarriket - gör kristna det ännu mer? ]
