Johannes Döparen stör mitt i julmyset

Det finns två söndagar så här års som är riktiga party killers, dels är det annandag jul, den helige Stefanos dag (en martyr mitt i julmyset!), dels är det förstås denna söndag, med Johannes Döparen som sin kärva huvudperson. Ändå tror jag kanske att det är just det vi behöver för att inte helt villa bort oss bland allt överdåd denna tid: en sanningssägare som påminner oss om sådant som vi ibland helst skulle vilja glömma bort. Det är lätt att tänka på Johannes som en fanatiker, en sådan där som ståndaktigt skulle sitta nykter på festen och få de andra gästerna att känna sig obekväma i det att han, tondöv inför stämningen de andra försöker uppnå, pratar på och pratar på om sitt.

Men grejen med Johannes är tvärtom att han är väldigt bra på att ställa de rätta frågorna. Han är inte självupptagen; i fängelset är det inte så mycket sitt eget öde han begrundar utan han är pirrigt nyfiken på sin släkting Jesus och dennes anspråk: “Är du den som skall komma”? (Matt 11:3) Han är alltså, vilket är ganska anmärkningsvärt för någon i hans belägenhet, fylld av förväntan! Och det han fick höra dämpade inte entusiasmen, tvärtom. I hans vänners återgivande av vad Jesus sagt minns han Jesajas ord: “Den dagen (skall) de förtryckta ... ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna”. (Jes 29:19f)

[ Läs mer | Därför är Johannes Döparen viktig ]

Johannes var ju själv offer för tyranner, såväl klanen Herodes som deras herre, Roms kejsare. Men det skulle inte förvåna mig om ivern i hans hjärta gällde folket snarare än honom själv. Möjligtvis såg han sin egen arrestering som ett symptom på den andliga ofrihet som låg som en blöt filt över folket. Och nu, hörde han, verkade det som att Jesus var den som var kallad att ta bort filten!

[ Läs mer | Johannes Döparen skulle behövts i dag ]

Den glädje som följer i Jesu spår, den verkar alltså vara så stark att såväl ålderstigna personer (tänk på Hanna och Symeon, Luk 2) som interner på “death row”, kan smittas av den. Men om den är så obestridlig, hur kan då någon stå emot den? “Varför säger Jesus: Salig är den som inte kommer på fall för min skull.”? (Matt 11:6)

Det Johannes har gemensamt med Hanna och Symeon, de 80-plussare som träffade Jesus i templet när han var liten bebis - det är att de länge närt ett klart och tydligt formulerat hopp i sitt hjärta. De visste vad de längtade efter, både å sina egna vägnar och folkets. De väntade på en som var värd att vänta på. Därför, när Han väl kom, så kände de igen Honom. Hanna och Symeon fick möta Hans blick, Johannes hörde om vad Han gjorde, ute bland folk.

Johannes Döparen lockar mig in i den goda “en-falden”

—  Anna Sophia Bonde

Själv är jag van att konsumera, både det ena och det andra. Och det är inte säkert att jag avstår från de många små “ja”-na, till förmån för ett stort JA. Det är ju så mycket som lockar. Det är helt klart en stor risk med att leva i vår typ av kultur, att man ständigt riskerar att splittras av alla goda erbjudanden, framför att be Gud om ett odelat hjärta, en odelad uppmärksamhet.

Johannes Döparen lockar mig in i den goda “en-falden”, alltså den sortens uppmärksamma längtan och strävan som gör att jag förstår att om det mitt bland tusen “bra” saker finns en sak som är bäst, då är det den jag ska satsa på, även om det innebär att jag måste säga nej till allt det andra.

Man kunde sagt om Johannes som Jesus säger om Maria i Betania, att hon “har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”. (Luk 10:42)

[ Anna Sophia Bonde: Bön handlar inte om önskelistor ]