Livsstil

Frikändes från mord – bad om att få ta sitt straff

Har offentligt bett om förlåtelse till offrets familj – i dag tackar Charbel Ayoub Gud för livet han får leva

Som upprorisk tonåring lovade Charbel Ayoub att bryta mot alla Guds bud. En vårnatt år 2000 fullbordade han löftet då han mördade en annan människa. Trots att han frikändes för mordet skulle händelsen komma att förfölja honom till dess att han överlämnade sig själv. Tolv år senare.

Han står i mitten av kyrkorummet och spanar efter oss när vi kommer. Här, bland bänkarna i S:ta Clara kyrka, har Charbel Ayoub tillbringat ett flertal nätter. De första gångerna som en hemlös man, sökandes skydd och värme inför natten, på senare år som ansvarig för församlingens arbete bland just hemlösa och utsatta. Sedan två år är han anställd på heltid som vaktmästare, ansvarig för Lärjungaskolan och även för en del av ungdomsarbetet. Han har helt brutit med sitt gamla liv.

– Jag kan fortfarande skämmas för det jag gjorde, men jag är stolt över att Gud har visat mig så mycket kärlek.

Att personen som sitter framför oss i soffan och bjuder både på pepparkakor och på sin vindlande livshistoria, har mördat en annan människa med sina händer – det är svårt att ta in. Ändå har både tidningar och tv berättat om förloppet; hur det olösta mordet på en 52-årig fyrabarnspappa fick sin upplösning först tolv år senare, då gärningsmannen självmant valde att bekänna allt. Trots att det mesta redan från början pekade på Charbel som den skyldige, släpptes han i brist på bevis. Han fick till och med motta ett skadestånd på 160 000 kronor, för tiden han suttit häktad. Ändå hade han svårt att känna glädje över utfallet.

Medan vi knaprar pepparkakor och dricker av det rykande kaffet som Charbel hällt upp åt mig och fotografen, berättar han om sin uppväxt i ett krigshärjat Libanon.

20 år gammal kom han 1999 till Sverige. Det var hans pappa som inte längre stod ut med att se sin son sjunka allt djupare ner i kriminalitet och missbruk och som därför bad honom åka till Sverige: “Det är bättre att du är där och vi vet att du lever, än att du riskerar ditt liv här varje dag”, menade pappan.

Men Charbel hann inte bo länge i sitt nya land innan han hamnade på glid. Han fastnade i olika missbruk; av spel, porr och narkotika. Han längtade hem till Libanon och kände sig vilsen. Charbel blev deprimerad.

En natt i maj 2000 lurade han med sig en person som han länge haft en konflikt med. Där inne i skogsdungen ströp han honom till döds, och gömde sedan kroppen i en dräneringsbrunn, där den skulle hittas först sex år senare.

Charbel dömdes som sagt inte för dådet – ändå kände han sig fången.

– Jag levde i förtvivlan över det jag gjort. Jag tänkte på att jag en dag skulle stå inför Gud min skapare, och antingen belönas eller ställas till svars. Att bära detta var i princip som ett fängelse för mig.

– När kroppen hittades trodde jag att jag skulle bli åtalad igen, men det hände ingenting.

Charbel försökte fortsätta leva sitt liv. Han jobbade som VVS-montör och företaget gick i perioder riktigt bra. Vissa stunder lyckades han tänka på annat, men det ouppklarade mordet skavde inom honom. Det var en ständig tyngd och ett konstant mörker hos Charbel.

Charbel Ayoub

Även om hans liv tagit en del tvära vändningar har Charbel aldrig tvivlat på Guds existens. Som ung upplevde han sig dock ofta sviken av Gud, som inte tycktes lyssna till hans böner.

Med en upproriskhet inom sig vände Charbel ansiktet mot himlen och lovade att bryta mot alla Guds bud. I början av millennieskiftet, när han gjort just det, upplevde han starkare än någonsin hur Gud sökte honom.

– Det började komma upp frågor i mig: “Vem är jag att döma en annan människa till döden?” Och “Kan jag någonsin få förlåtelse för det jag gjort?” Jag försökte undkomma Guds blick, men det gick inte. Jag försökte till och med tänka att Gud inte fanns, även om jag visste att han gjorde det.

Charbel började aktivt att läsa Bibeln. Han tänkte att om han lusläste den från pärm till pärm kanske han kan få svar. Han började i Moseböckerna och läste om hur den som bryter mot budorden ska straffas med döden. Charbels samvetskval växte ju mer han läste och han var nära att drabbas av total panik.

Han ser sig om i rummet vi sitter i. Sedan vi slog oss ner i de mjuka fåtöljerna har Charbel pratat på otvunget om sitt liv. Nu reser han sig plötsligt, tar fram en stor nyckelknippa och öppnar dörren till ett annat rum. “Jag måste hitta en bibel”, förklarar han och lämnar rummet. Det dröjer inte länge innan han är tillbaka med en uppslagen bok i händerna. Han bläddrar försiktigt och landar till slut i Hesekiels 18:e kapitel där det står om syndaren som omvänder sig och på så sätt får leva. Charbel betonar särskilt den sista versen när han läser högt:

“Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren Gud. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.”

Charbel Ayoub

– Varje gång jag öppnade en bibel vid den här tiden så hamnade jag precis här, i dessa verser, säger han och ser rakt på oss.

– Där trillade polletten ner, där kom ljuset fram. Jag som trott så mycket ont om Gud förstod nu att han inte vill se mig död, han ville att jag vänder om och får leva!

Charbel spricker upp i ett leende. Det var som att livet tog en ny vändning, tolv år efter mordet.

Jag bestämde mig för att bikta mig och för första gången berätta allt, precis hur det gick till.

Kanske fanns det ändå en väg ut ur mörkret? En tid senare bestämde han sig för att resa till ett kloster i sitt hemland Libanon. Han måste få ett svar på hur han konkret kunde vända om och på så sätt få frid.

– Jag hade aldrig berättat för någon om vad jag gjort. Jag bar allting inom mig. Men en dag där på klostret upplever jag den helige Andes närvaro. Jag satte mig i ett enskilt rum och bara storgrät och bad. Jag ångrade mig så djupt och jag sökte Gud av hela mitt hjärta och av hela min kraft.

Men när han dagen efter träffade en präst som kände igen honom och undrade om det inte var han som misstänktes för att ha mördat en person, förnekade Charbel allt.

– Under tiden som jag står där och förnekar vad jag gjort hör jag en röst inom mig: “Hycklare, du kan inte ens stå för sanningen inför mina präster”.

– Det var inte det jag längtade efter att få höra. Jag bestämde mig för att bikta mig och för första gången berätta allt, precis hur det gick till.

Väl hemma i Sverige igen har Charbel en noga uttänkt plan för vad han ska göra. Han ska bekänna. Han ska ta det straff han aldrig fick. Det är vad Gud vill för hans liv, det känner han sig säker på.

Han vidtog därför en rad konkreta åtgärder: han avvecklade sitt företag, avslutade hyreskontraktet på lägenheten och köpte tre resväskor fulla med teologisk litteratur. Böcker som han tänkte läsa under tiden han avtjänar sitt straff. Nu skulle sanningen fram – det får kosta vad det vill. Charbel skrattar till när han berättar om den stora mängden böcker han införskaffade.

– Jag tänkte ju att jag skulle åka in på minst 18 år när jag bekände för polisen vad jag gjort, konstaterar han.

Exakt vad personalen på Täby polisstation tänkte den fredagen då Charbel klev in och erkände ett tolv år gammalt mord kan vi bara gissa. Men på frågan “Varför bekänner du?” svarade Charbel:

– För att jag vet att graven inte är det sista. Och jag vet att jag kan få förlåtelse för detta.

Utan att gå in på alla detaljer och juridiska turer som erkännandet skulle leda till, konstaterar Charbel att det inte är helt lätt att bara “hamna i fängelse” i Sverige. Nya bevis måste presenteras, en resning måste göras och stora juridiska processer dras i gång. Allt detta tar tid.

Under tiden levde Charbel i något slags ingenmansland. Företaget var sålt, pengarna räckte inte särskilt länge och han hade heller ingenstans att bo. Det är vid den här tiden som han hittade till den plats som ska komma att bli både hans andliga hem och så småningom arbetsplats: S:ta Clara kyrka. Där umgicks han med andra hemlösa, läste Bibeln och bad – i bävan och längtan efter att få en ny rättegång.

Charbel Ayoub, bibelläsning

I mitten av juni 2013 dömdes Charbel till åtta års fängelse för mordet han utförde 13 år tidigare. Fem år senare var straffet avtjänat och Charbel Ayoub är en fri man.

Charbel lutar sig tillbaka i soffan som av lättnad. Att sanningen en dag ska segra, det har han nog förstått hela tiden. Men att det skulle krävas så många år av kval, det visste han inte. Och tur var kanske det. Men nu är han hemma. Han älskar sin arbetsplats, sitt liv och sin församling och han är dessutom gift med församlingens kommunikatör Carolina sedan ett och ett halvt år.

– Vi har båda våra hjärtan här. Jag älskar att få stå och välkomna folk in i kyrkan – att få välkomna dem hem!

– En gång bad jag till Gud om att få uppleva både att vara fattig och att få vara miljonär. Jag fick båda delarna, säger Charbel Ayoub med ett busigt, men varmt leende.

Charbel Ayoub

Det var också just här i S:ta Clara kyrka som Charbel nyligen stod inför tusentals tv-tittare och offentligt bad de anhöriga till mordoffret om förlåtelse, i SVT:s gudstjänst på domssöndagen.

– Ett sådant tillfälle har jag väntat på i många år, förklarar Charbel.

– I efterhand kan jag se att mitt verkliga fängelse var de tolv år jag levde i förnekelse och mörker – det var det riktiga fängelset. Men nu har jag ett återupprättat, fungerande liv – det är bara Gud som kan göra något sådant.

---

Fakta: Charbel Ayoub

  • 44 år, gift med Carolina, bor i Stockholm.
  • Vaktmästare i S:ta Clara kyrka i Stockholm, och ansvarar för församlingens Lärjungaskola.
  • Frikändes för ett mord som han utförde i maj 2000. Tolv år senare erkände han brottet och han har nu avtjänat sitt straff.

---

Fler artiklar för dig