Davids älskade psalm bär på något jag finner svårfångat, och jag blir bitvis provocerad av det jag läser. Inget fattas David, och han fruktar inget ont i dödsskuggans dal. Kan det vara möjligt? Själv tycker jag det finns ganska mycket att frukta, dödsskugga eller ej.

2014 är vår dotter Jonna 21 år, och hon vårdas på sluten psykiatrisk avdelning, så kallad högrisksuicidal patient. Det är både hennes och vår kanske värsta period under många års sjukdom, och döden kastar långa skuggor över våra liv. I januari samma år har min mamma fått beskedet att cancern hon behandlats för kommit tillbaka med full kraft, och hon vårdas i livets slutskede. Vi åker till henne så ofta vi kan, och månaderna som följer präglas av hur hon blir allt sämre. Cancern vinner, och i mars tar vi farväl av vår mamma. Hon dör i mitt gamla pojkrum i en inlånad sjukhussäng, och Jonna är samtidigt inlagd, med en helt annan smak av död. Att förlora en mamma lite för tidigt är en tung sak. Men att överleva sitt barn som inte orkar leva vore en helt annan sorts mörker. Jonna ringer en dag och gråter: “Det är så orättvist. Farmor vill ju leva, men det vill inte jag.” Bönerna är allt annat än stadiga och välformulerade. Vi ber flämtande, och vi ber i ett slags blandning av tillit och fruktan. Det är som att gå på nattgammal is.

I ganska många år präglades vår familj av ett stort mått av osäkerhet, sjukdom och själens mörker. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, depressioner, självskador, ambulanser och på tok för mycket psykofarmaka blev vardag, och trots att Herren också var vår herde kändes det som att ganska mycket fattades oss. Ork, mod, distans, glädje, framtidshopp — en hel del i livet flämtade svagt. I dag är väldigt många saker ljusare, men det visste vi inte då att de någonsin skulle bli.

I det djupaste mörker fruktar David inget ont, ty Gud går med. Det är vackert, men också bitvis svårsmält. För min del tog pressen 2014 ut sin rätt, och jag blev sjukskriven ett par månader. Jag blev tipsad om en skicklig terapeut i Stockholm, och mötet med Karl-Erik var avgörande för mig under den perioden i livet. I ett av våra samtal gav jag uttryck för min djupaste rädsla, att Jonna inte skulle överleva utan bäras ut från den slutna psykiatriska avdelningen för att aldrig mer ringa eller komma på besök. Jag ska aldrig glömma Karl-Eriks bemötande. Det var som att han varsamt tog mig vid handen och ledde mig igenom min värsta farhåga: “Låt oss tala om hur det skulle bli om er dotter inte överlever detta.” Det låter möjligen som en förfärlig sak att vara med om, men var just då det klokaste han kunde göra. Inga pep-talks eller försäkringar om att “så illa ska det nog inte behöva bli”. Ingen kunde lova det, inte heller han.

Kanske är det en av dödsskuggans möjliga frukter. Och kanske är det inte bara han som blir ett du, utan det är också där jag blir ett jag.

—  Fredrik Lignell

Jag minns hur jag åkte hem från samtalet med Karl-Erik med en märklig, nyvunnen lätthet. Som att den värsta rädslan behövde ett språk, och att den inte var riktigt lika ohanterlig efter att somligt uttalats. Vi behöver tala sant om mörkret. Den stora livslögnen är att vi tror att det som aldrig nämns försvinner av sig självt. Det verkar snarare vara tvärtom. När vi tiger och gömmer undan, då växer mörkret. Det betyder inte att alla ska höra om mina fajter, och absolut inte hela tiden. Men någonstans måste dödsskuggan kallas vid sitt rätta namn, annars växer rädslan snarare än krymper.

När ett barn (i och för sig vuxet, men ändå vårt barn) insjuknar i svår psykisk ohälsa hovrar också andra sorters skuggor över huvudet. Är det vårt fel att hon är sjuk? Finns det saker som triggat detta och som vi borde ha sett? Varje förälder verkar döma sig själv hårt när barnen får kämpa, och det behövs inte särskilt mycket för att den egna domen ska falla över ett helt föräldraskap. Hur lever man med sig själv om detta slutar i död och hopplöshet och man dessutom ska hantera misstanken att det är ett betyg hur väl vi varit mamma och pappa? Ibland hör jag människor säga att det oförskyllda lidandet är värst, men där och då kändes det än värre att tänka sig att detta kanske skedde för att vi själva inte hållit måttet.

När jag återvänder till Psalm 23 och Davids hållning i dödsskuggans dal noterar jag något jag misstänker är avgörande, och som inte går att lista ut i skolbänken. Endast i dödens skugga verkar den skiftningen kunna sätta sig i kropp och själ: Kung David inleder sin älskade psalm med att skriva om Herren i tredje person, hur Gud hjälper och leder. Men i dödsskuggans dal blir Herren ett du. Det är som att distansen överbryggas och något nytt händer. Proklamationen av Guds godhet övergår i ett samtal där David talar till i stället för om Gud. Kanske är det en av dödsskuggans möjliga frukter. Och kanske är det inte bara han som blir ett du, utan det är också där jag blir ett jag. Min erfarenhet är att jag fått syn på små mantelflikar av Gud i dödsskuggans dal, men jag också lite tydligare fått syn på mig själv. Somligt verkar brännas bort och förintas i smärtans och dödsskuggans dal, men ett och annat kan också vinnas där. CS Lewis skriver i sin bok Om bön: “Må det vara mitt verkliga jag som talar. Må det vara Ditt verkliga Du som jag talar till.”

Jag närmar mig Davids trosvissa text igen. Eller är det tro som är själva saken? Kan inte ordet tro ibland få det att krampa för oss, som ytterligare något vi ska pressa fram eller “visa prov på”? Ibland finns det ingen tro som bär. Däremot verkar det finnas en Gud som bär. Det är i hans händer jag överlämnar mitt liv med sprickor, rädslor och allt. Att överlämna sig kan man göra fast man knappt orkar tro, och fast man inget förstår.

Att överlämna sitt liv är centralt för trons överlevnad. Tidigt i kyrkans historia byggdes ofta kyrkor på martyrgravar, då det centrala i kristen tro är att ge sitt liv. Då var altaret, platsen för överlämnandet, i centrum. Vad händer med oss när vi ställt predikstolen i centrum av kyrkan? Är det inte rimligt att man i en sådan miljö förväntas få tillfredsställande svar på livets större mysterier? Är inte pedagogiken och förklaringarna liksom implicit utlovade bara genom en sådan arkitektur? Med predikstolen i centrum i stället för altaret får tron en annan lutning. Vi signalerar därigenom att informationen, undervisningen och predikan är människans hjälp och tröst i dödsskuggans dal. Jag är alltmer skeptisk till om det ensamt fungerar. Vart ska den kämpande människan ta vägen när lösningarna på livets gåtor inte finns, eller när de som erbjuds smakar cynism och banalitet? En god teologi som håller att leva på är naturligtvis helt avgörande, inte minst i tider av kris, för att inte ohjälpligt gå på grund. Men, som Magnus Malm säger om när Jesu mor Maria stod inför sin livskallelse, också den tydligt präglad av dödsskugga: “Maria förstod inte, men bevarade det i sitt hjärta. En paradox kan inte bäras i huvudet, utan måste bäras i hjärtat.” Det är i överlämnandet friden fördriver rädslan, trots alla rimliga skäl att vara rädd.

Paradoxen är att det är i överlämnandet – när vi släpper taget om oss själva och vårt eget – som vi återfår

fotfästet.

—  Fredrik Lignell

Teologins avsikt kan inte vara att få mig att förstå allt, utan att hjälpa mig att be. Davids psalm är ju främst en bön. Man kan nämligen be fast man inte förstår. I föreläsningssalen är Gud en han, men i bönekammaren blir Gud ett du.

Det där med överlämnandet är avgörande. Varje gång jag håller en begravning kommer ett moment som ger mig helig svindel. Strax efter griftetalet får jag uttala inför församlingen att vi i väntan på de dödas uppståndelse och ett evigt liv lämnar den som avlidit i Guds barmhärtiga händer. Inget är så obegripligt som döden, och det är en akt av tro och tillit.

Paradoxen är att det är i överlämnandet — när vi släpper taget om oss själva och vårt eget — som vi återfår fotfästet. Sannolikt är det därför böneplatserna i våra kyrkor blivit så viktiga. Där återupprättas altarets funktion då människor överlämnar sina liv i Guds händer, mitt i all obegriplighet och kamp. När jag för två år sedan återigen smakat mörkret, denna gång i mitt eget liv med depression och ett själens slitage, började jag så småningom återigen gå på gudstjänst. Då märkte jag, så predikant jag är, att jag satt i bänken och väntade på inbjudan till böneplatserna. Just då behövde jag inte en predikan till, utan en möjlighet att än en gång lämna mitt liv i Guds händer.

Så hur kan jag odla en överlämnandets praktik också när vardagen rullar på och inga större kriser plågar mig? En god övning är att be tillsammans med kristna över hela världen i dagens sista tidebön, completoriet. Det är där vi stämmer in i Jesu bön, hämtad från Psalm 31: “I dina händer lämnar jag min ande. Du befriar mig Herre, du sanne Gud.” På det sättet övar vi oss i tillit och överlämnande inför nattens sömn, den lilla döden. Varje kväll förlorar vi kontrollen och lägger våra liv i Guds barmhärtiga händer. Det sker som en övning, både inför tider av dödsskugga och inför den stora död när Guds barmhärtighet är allt som kan uppehålla en människa.

David har som fåraherde bokstavligen vistats i den mörkaste dal, och han har sett vad som händer där med fåren. De tyr sig till herden. Men jag anar att man behöver ha den erfarenheten i ryggen för att veta att det är sant. Poängen är att paradoxen måste erfaras. Mitt i rädslan och smaken av död gör man nämligen också en annan erfarenhet. Herden är där och det förändrar allt, oavsett utgången.

“Fåren känner min röst”, säger Jesus på tal om herdeskap. Vad är det för en röst? Djävulen verkar kunna härma orden, men inte rösten. Den är nämligen märkt av det kors som ondskan aldrig kan omfamna. I dödsskuggans dal är den rösten omistlig. Han går med, men inte endast i abstrakt och känslomässig mening, utan han har varit där. Herden som går vid min sida i dödsskuggans dal är förvisso en medlidande Gud, men har är också medlidaren. Smärtornas man kommer mig till mötes och går vid min sida, och paradoxen är ett faktum. Guds frid som övergår allt förstånd omsluter till och med den tillvaro som smakar död.