Som frikyrkligt kristen i Sverige och forskare möts du inte sällan av en till synes självklar fråga: Står inte vetenskap och tro emot varandra? Frågan måste inte vara fientlig och den ställs både inom och utanför kyrkan. Utanför kyrkan kan det betyda att personen menar att jag borde ge upp det ena eller det andra, om jag ska vara logiskt konsekvent. Inom kyrkan kan frågan ställas av en människa som står inför att välja yrke eller utbildning: Måste jag inte nu välja sida, Gud eller vetenskapen?

Ofta hänvisar den som ställer frågan till vetenskapens framgångar och till hur vetenskapen under ihärdigt motstånd trängt undan kyrkans bild av världen med början hos Copernicus, Galileo och Newton, med ett dundrande klimax i Darwins evolutionsteori. Detta är en bild som historikerna nu är ense om är av mytisk karaktär som skapas under andra halvan av 1800-talet i maktkamper mellan kyrkan och den framväxande vetenskapen, i framför allt Storbritannien och USA.

Investering i konflikten

Lika anmärkningsvärt som att en sådan historia skapats av politiska skäl är att vissa samfund blev så starka påhejare av denna påstådda åtskillnad mellan vetenskap och tro. Både i en svensk och amerikansk kontext verkar det som att väckelsekristendomen inte bara accepterat utan till och med investerat i den här uppdelningen på ett speciellt kraftfullt sätt.

I båda sammanhangen har den tydligaste konfliktlinjen varit evolutionsteorin. I USA har denna specifika variant av konflikten mellan tro och vetenskap knutits starkt till den ökande polariseringen mellan konservativa och liberala som benämns “the Culture Wars”. I Sverige är evolutionsteorin fortfarande minerad mark, vilket exempelvis märks med jämna mellanrum genom debatter om frågan i tidningen Dagen.

Till denna skarpa konflikt kan läggas en mer allmän osäkerhet kring hur den kristna tron egentligen förhåller sig till den ökande mängden vetenskapliga rön. Om nu mer och mer kan förklaras vetenskapligt, vilket utrymme har då Gud? I många fall blir gudstron nästan en slags motsats till vetenskapens tekniska rationalitet. Gud hänvisas till det inre, till själen. Detta har också fått konsekvenser för hur väckelsekristendomen i vissa fall har hanterat naturen: Tron blir irrelevant för naturen. Det är själar som ska frälsas, inte världen som ska räddas.

Många analyser av moderniteten går i samma riktning. Den tyska sociologen Max Webers (1864-1920) inflytelserika diagnos var exempelvis att den moderna rationaliteten stängt in människan såsom i en järnbur, och att världen “avförtrollats”: Naturen har tappats på egen mening och eget värde och kommer alltmer att framstå som råmaterial för människors praktiska, ofta ekonomiska, nytta. Enligt Weber hade just protestantiska kyrkor varit drivande i den processen. 1900-talets väckelsekristendom stödjer alltså, åtminstone delvis, den diagnosen.

Väckelsehistoriens skattkammare

För den som hittat något väsentligt i väckelserörelsernas tro och samtidigt vill bejaka vetenskaplig forskning och naturens betydelse finns dock fruktbara alternativ närmare än man kan tro. Redan i väckelsernas historia går det att se förhållningssätt och praktiker som visar att Webers diagnos inte stämmer i alla delar. Där finns nämligen uttryck för protestantisk tro som förstår vetenskaplig verksamhet och naturens plats i det kristna livet på helt andra sätt. För den som på djupet brottas med frågan kan det vara livsavgörande att inte ställas inför ett antingen eller utan se att det finns många djupt bibliska och teologiskt motiverade vägar att ta i frågan. Väckelsekristendomens historia kan visa sig vara en skattkammare. Dessutom finns där resurser för att bearbeta vår tids troligen största fråga, klimathotet. Det är nämligen i relationen till naturen som en av nycklarna finns.

Rimlig misstänksamhet mot naturen och naturvetenskapen

Bakom misstänksamheten mot vetenskapen och specifikt naturvetenskapen finns den rimliga uppfattningen att naturen aldrig helt och hållet kan vägleda en människa till den kristna tron. Detta kan också få konsekvenser för synen på naturvetenskap. Den som studerar molekyler, marina arter eller effektiviteten av olika energislag kommer inte förr eller senare med nödvändighet att acceptera att Gud finns och kan förstås som Fader, Son och helig Ande. Detta har varit en central insikt i väckelsekristendomen från början: det omistliga bidraget från den bibliska uppenbarelsen.

Det har lett till en i vissa fall berättigad kritik av liberalteologins ofta överdrivna respekt för sin tids naturvetenskapliga teorier. Om naturvetenskaplig kunskap ska vara kriteriet för hur – och om – delar av Bibeln ska beaktas blir det en ensidig underordning på Bibelns bekostnad. Bland teologer som varit betydelsefulla för väckelsekristendomen är troligen Karl Barth (1886-1968) den som tydligast betonat det radikalt övernaturliga – och kanske till och med “onaturliga” – i den kristna uppenbarelsen. Naturen, det mänskliga förnuftet och naturvetenskapen blir något helt skilt från uppenbarelsen som möter oss i Bibelns Jesus Kristus.

Andra teologiska kombinationer

Om en öppenhet för naturens och förnuftets kunskapsbidrag innebär en direkt underordning av den bibliska uppenbarelsen ställs den väckelsekristne inför precis det binära val som inledde den här texten: vetenskap eller tro. Men det som ett historiskt studium av väckelserörelserna ger vid handen är att det finns andra teologiska kombinationer där denna motsättning inte är självklar. Tvärtom finns det en tradition där naturen och naturvetenskapen blir något av Guds och den troendes medhjälpare för att fördjupa den bibliska tron. Nu aktiva forskare som Brett Malcom Grainger och Bruce Hindmarsh visar att en sådan tradition inte är en marginell företeelse inom väckelsekristendomen. Här framträder en naturbejakande teologi och praktik som varit levande hos några av väckelsernas mest framträdande representanter så sent som för drygt 100 år sedan. I den meningen är det något relativt nytt med 1900-talets dominerande åtskillnad inom väckelsekristendomen: å ena sidan biblisk tro och å andra sidan naturen, förnuftet och naturvetenskapen.

Ett exempel är den anglikanske prästen James Hervey som 1748 gav ut boken Meditations and Contemplations. I den leder han läsaren in i ett antal meditationer över naturen som ett sätt att närma sig Gud. Så visar han hur en kristen kunde närma sig världen i “förundran, kärlek och tillbedjan”. Denna bok blev en dundersuccé och trycktes i fler än hundra upplagor. Såväl den amerikanske väckelsepredikanten Jonathan Edwards (1703-1758) som den brittiske grundaren av metodismen, John Wesley (1703-1791), läste och spred vidare Herveys meditationer. I sin bok föreslår Hervey att den kristna naturkontemplationen behöver utgå från ett antal kristologiska kriterier: att Kristus skapat ur intet, försonat hela skapelsen och fortsatt upprätthåller den och ger den liv. Det som är intressant i detta är det fulla bejakandet av naturen som en plats för konkret och medveten erfarenhet av Gud i kombination med en stark lojalitet med den bibliska uppenbarelsen.

Det här förhållningssättet kan kopplas till en djup respekt för naturens inneboende värde, bortom den omedelbara nyttan för människan. Ett kraftfullt exempel ett drygt sekel efter Hervey kommer från väckelsekristendomens kanske ledande predikant, Charles Spurgeon (1834-1892). I en predikan 1871 motsätter han sig kraftfullt vissa kristnas uppfattning av naturen som oren. Naturen är Guds tempel förklarar Spurgeon. Retoriskt frågar han: “Måste allt existera för människans skull och annars vara värdelöst?” Hans svar är skarpt: “Bara våra vårt högmod och vår själviskhet skulle kunna komma på en sådan idé!”

Man kan undra vilket stöd Trumps klimatpolitik hade fått av evangelikala om den här naturkontemplativa teologin hade fått mer utrymme seklet efter Spurgeons predikan. Eller hur drivande de svenska pingstkarismatisk frikyrkor hade varit i det globala miljöarbetet?

Samma naturkontemplativa hållning kan kopplas till en nyfikenhet på vetenskapens landvinningar. Wesley var själv mycket intresserad av den dåtida empiriska vetenskapen som han sammanfattade i sin ambitiösa Survey of the Wisdom of God in the Creation (1763). För Wesley var det viktigt att utgå från vad som kan kallas dubbel kausalitet: De naturlagar och orsakssamband som upptäcks genom vetenskapliga studier existerar på en sekundär nivå. På en högre – primär – nivå finns Guds handlande, som är vad Bibeln ofta lägger vikt vid. Dessa nivåer kan vara verksamma samtidigt och behöver inte utesluta varandra. Det kan vara svårt att föreställa sig om man fått för sig att ett samband som är vetenskapligt klarlagt är uttömmande, att det då inte finns något utrymme kvar för Guds påverkan. Detta är ofta den underliggande “God of the gaps”-teologi som gör att naturvetenskapens framgångar antas hota tron. Men för Wesley var detta inte ett alternativ eftersom han utgick från dubbel kausalitet.

Likaså kan det vara svårt att förstå hur en tro på Guds handlande kan förenas med upptäckter av naturens egna självgående processer. Hur kan en naturvetenskap som inte räknar med Gud ändå finna mycket kraftfulla orsakssamband med stor precision? Den dubbla kausaliteten innebär emellertid inte att skapelsen hålls i ett strikt ledband. Tvärtom är det just genom Guds kärleksfulla handlande som världens relativa självständighet blir möjlig. Och därmed, paradoxalt nog, en naturvetenskap som fungerar utan någon nödvändig referens till Gud. Wesleys eget intresse för vetenskapen handlade dock om att se till att både vetenskapen och tron befruktade varandra. Han uttrycker en fullständig tillit till att de båda vinner på att vara kommunicerande kärl.

Man kan undra vad hade skett om en förståelse av denna dubbla kausalitet och mer av Wesleys tillit skulle präglat 1900-talets väckelserörelser. Hur hade dessa rörelser då bemött forskning om evolutionsteorin? Hur hade Bolsonaro, Trump och deras evangelikala stödtrupper hanterat Coronapandemin och behovet av vaccin? Hade då frikyrkliga sett sig tvingade att välja mellan tro och vetenskap?

Och hur kan det se ut framöver?