I den svenska skolans objektiva undervisning i religionskunskap kan trosdimensionen i olika religioner inte presenteras så att dess utövare bland eleverna uppfattar det som ett genuint uttryck för vad de tror. Detta kan bara den förmedla som själv delar deras övertygelser. För att komplettera denna brist, som jag som religionslärare med staten/kommunen som huvudman inte kunnat täcka, har jag brukat låta elever och lärarkandidater göra studiebesök hos företrädare för olika religioner.
Morton Narrowe, överrabbin för Stockholms synagoga 1965-1998, var en av dem som generöst tog emot oss. På en enda lektionstimme kunde han ge en mera genuin presentation av judendomen – så som judiska trosbekännare uppfattar den – än vad någon objektivt undervisande religionslärare kan ge. Eleverna blev inte judiska trosbekännare genom ett sådant studiebesök. Det var inte heller avsikten. Men i utvärderingar och efterföljande uppföljning uttryckte de uppskattning över mötet med rabbinen. De fick i detta fall en ärlig chans att själva förehålla sig till judendomen i dess flerfaldiga gestalt, där även trosdimensionen fanns med.
Varför inte inom skolans ram utnyttja sådan kunnig extern lärarresurs på ett reglerat och förtroendefullt sätt?
I samband med beslutet om friskolereformen 1992 föreslog jag att berörda parter under Skolöverstyrelsens och berörda rektorers ledning skulle utarbeta riktlinjer för en reglerad samverkan med lämpliga företrädare från olika konfessioner. På så sätt skulle alla skolans elever ges samma valmöjlighet till viss konfessionell undervisning som komplement till den objektiva religionsundervisningen.
Då skulle utbildningsministern kunna leva upp till sin försäkran att inte gå förbi FN:s artikel om mänskliga rättigheter, EU:s konvention artikel 14 samt FN:s barnkonvention. Vårt anseende internationellt skulle öka och elevernas uppbyggnad av en personlig tro/livsåskådning skulle främjas. Det vore ett skolpolitiskt beslut med elevens bästa i fokus.
Göte Olingdahl, pensionerad universitetslektor