17 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Relationer

Mamma tål inte kritik – vad ska jag göra?

Det slutar alltid med att båda blir ledsna och arga. Varför klarar hon inte av att bli kritiserad?

”Min mamma tål verkligen inte kritik. Så fort man säger något som tyder på att hon gör något fel, tar hon det personligt och blir jätteupprörd och målar upp sig själv som ett offer. När jag berättade för henne om ett misstag jag gjort när jag var stressad, avbröt hon mig och började läxa upp mig för mitt misstag. När jag försökte förklara att hon borde lyssnat till punkt och inte läxa upp mig för något som redan hänt och som jag inte kunde rå för, tog hon det väldigt personligt och det slutade med att vi grälade. Det slutar alltid med att båda blir ledsna och arga. Varför klarar hon inte av att bli kritiserad? Vad ska jag göra för att hjälpa henne med detta, utan att berätta att hon har bristande egenskaper? För om jag säger något blir vi bara osams.” /F

Terapeut Christina Halldorf svarar: Att ta emot kritik, särskilt när den kommer från ens närmaste, är för många av oss inte särskilt enkelt. Vi tolkar så lätt kritiken som att det är något fel på oss och som att den andre inte tycker om oss. Det är som om de faktiska orden inte når fram riktigt, utan bara blir ett budskap om ogillande. Det budskapet kan få oss att reagera på olika sätt; någon blir ledsen och tyst, medan en annan blir upprörd och går i försvar. Någon tar inte in ett uns av det som framförs, men hos många går en stark självkritik i gång. En inre röst som säger att vi är värdelösa. Men den rösten berättar man sällan om för andra, trots att den styr mycket i ens tillvaro.

Kort sagt, för att hantera kritik från dem vi bryr oss om, behöver både relationen och vi själva vara trygga. Vi behöver tro att vi duger. Finns den tilliten på plats, kan vi också lyssna till de andra och ta emot deras besvikelser och ledsnad utan att känna oss hotade. När man, som du, berättar om ett misstag man gjort, önskar man oftast få lite sympati. Någon som lever sig in i hur man kände det och säger "så tråkigt för dig". Först därefter finns det utrymme för den andre att fråga om man har tänkt på hur man ska undvika att något sånt händer igen. Sådär gör vi ofta i samspelet med vänner, utan att ens fundera över det. Men mellan föräldrar och barn kan det finnas gamla "samspel" som lever kvar.

Kanske krockar era vuxna roller med de gamla ni haft? Din mamma går in i en "uppfostrarroll", fast du söker henne som vän. När hon börjar "uppfostra" (och kritisera), backar kanske du också till en gammal roll genom att bli besviken och arg? Att bevara sitt lugn och, när det finns möjlighet, använda lite humor i en sådan situation ökar möjligheterna att hejda en konflikt och kan lyfta er tillbaka till den jämbördiga nivå ni finns på i dag.

För att hjälpa någon med en svårighet som kanske sitter djupt i personligheten, behöver man vara beredd att möta den andre precis där den befinner sig. Det förutsätter att båda önskar det mötet.

Uppdraget blir då inte ”nu ska jag hjälpa min mamma med hennes problem”, utan ”nu vill jag förstå hur det är att vara hon”. Det jag tror kan bli en svårighet för dig är att du egentligen skulle önska att det var precis tvärtom, att din mamma skulle vilja förstå hur det är att vara du. Ett annat sätt att komma vidare och mogna i er relation är att tillsammans söka samtal med en tredje person, som kan hjälpa er att både förstå er själva och varandra lite bättre.

Ett tips är kommunernas familjerådgivningar som kan erbjuda samtal med föräldrar och deras vuxna barn till överkomlig kostnad. I sådana samtal framkommer ofta en väldigt stark längtan hos båda parter efter att nå fram till varandra och lösa upp de konflikter och missförstånd som finns. Under bråk och besvikelser göms många gånger en vilja att både ge och få kärlek och en sorg över att inte lyckas få till det man så innerligt önskar.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Relationer