Fråga: För några månader sedan förlorade jag min mor. Hon hade varit sjuk en tid. Ingen anade att det skulle hända så snabbt. Det som tynger mig allra mest är att jag och mamma hade så mycket som var ouppklarat emellan oss. Min mor har alltid haft svårt att visa kärlek, och jag och mina syskon fick fler örfilar än kramar som barn. I vuxen ålder valde jag att konfrontera mamma med detta, jag ville få en förklaring, men hon tog väldigt illa vid sig. De sista tio åren av hennes liv hade vi svårt att nå fram till varandra och nu är det för sent. Nu blandas sorgen med ilska och dåligt samvete. Hur ska jag hantera det?
Svar: När man som vuxet barn samlar mod och väljer att ta upp med en förälder att det varit svårt under uppväxtåren, hoppas man i allmänhet att äntligen bli lyssnad på och få upprättelse. Kanske få höra en bön om förlåtelse. Men det är långtifrån alla föräldrar som klarar av att ge det. I stället blir man sårad, för man ser tiden genom sina egna glasögon och tycker kanske att man gjorde så gott man kunde under de omständigheter som rådde. Och även om man vet att det finns mycket som kunde varit bättre, så väcker kritiken viljan att försvara sig snarare än viljan att stilla lyssna till vad ens vuxna barn har att säga. Ett slags försvar kan vara en alltför inövad “martyrroll”, där man begråter att man varit “en så värdelös förälder”. Ett effektivt sätt att ännu en gång ta ifrån sitt barn möjligheten att få vara den som får upprättelse och respekt.
Som förälder ser man inte alltid sina brister, ibland kanske man inte ens kommer ihåg det man gjort som sårat barnet så. En del föräldrar står därför helt frågande inför anklagelserna som de vuxna barnen framför. Man känner inte alls igen berättelsen. Vi har ofta en övertro på andras förmåga att leva sig in i vår egen situation, vår upplevelse av hur allt var. Men inte ens inom en familj är den förmågan självklar, till exempel har syskon ofta helt olika minnesbilder av sin gemensamma uppväxt. Det kan vara lätt att ha för stora förhoppningar på resultatet av en konfrontation. Drivkraften är ofta en längtan efter att få en bättre relation, där sanningen om hur det varit också får plats. En relation byggd på öppenhet, försoning och sanning. Men för dig och din mamma gick relationen snarare åt andra hållet. Hon kände sig anklagad och du kände dig sviken, igen. Och försöket till samtal tystnade.
Nu är hon död. Och du står kvar med alla obesvarade frågor och din besvikelse, men du gjorde ändå ett försök. Du gjorde det med goda intentioner, trots att det inte föll väl ut. Det är inget du behöver ha dåligt samvete för. Men hur avslutar man ett samtal med någon som inte längre finns kvar? Många, många har fortsatt sina samtal med bortgångna närstående, eftersom det är sällan allt är uppklarat när någon lämnar jordelivet. Samtal som förstås främst pågår inom en själv och som kan innehålla både vrede och vilja till försoning – och kärlek. Tankesamtal, som trots att de inte är “på riktigt”, kan ändå leda fram till frid och ett slags försoning till slut. Den som tycker att tankarna klarnar när man formulerar sig i skrift, kan välja att skriva brev till den bortgångna. Att uttrycka sig är ett sätt att bearbeta.
Att besvikelsen över hur allt blev mellan er nu präglar sorgen efter din mamma, så att den innehåller motstridiga känsloladdningar, är oundvikligt. Det kan inte bli på annat sätt när en så viktig person i ens liv dör medan relationen ännu är oläkt. När någon som står oss nära dör, vaknar ofta djupt existentiella tankar inom oss. Vi kan börja undra över vilka minnen, vilken eftersmak, vi själva kommer att lämna efter oss en dag. Allt vi ställs inför lär oss något om livet och vad det är att vara människa.
Mammor är alldeles vanliga människor. Men unika för sina barn. Du skriver att din mamma hade svårt att visa kärlek. Med det antyder du att du anar att hon förmodligen älskade sina ungar, men inte klarade av eller visste hur man visade ömhet. Hon hade sin historia. Du har din. Sammanflätade, ändå separata.