Relationer

“Vad säger man till en sexåring som är rädd för döden?”

Christina Halldorf: Hennes oro behöver tas på allvar och hennes tankar få utrymme

Den här veckan har Dagens relationsexpert Christina Halldorf fått en fråga från en mamma om hur man ska hantera sitt barns dödsrädsla.
Hej Christina. Vad säger man till en sexåring som är livrädd för döden? Min dotter kan inte sluta tänka på detta, och på kvällarna väller allt ur henne. Hon är rädd för att dö själv och rädd för att hamna ensam i himlen, utan mamma och pappa som lever vidare. Eller så är hon rädd för att vi ska dö och för att vi inte skulle hitta varandra i himlen om vi alla dör. Himlen räcker liksom inte för att lugna. Har du något tips?
/ Trebarnsmamma

Det är vanligt att barn i den åldern har funderingar kring svåra frågor. När barn börjar förstå att man inte lever för evigt, kan de bli rädda både för att dö själva och för att någon nära, till exempel mamma eller pappa, ska dö. Det har också under senare år varit mer av allmän oro kring sjukdom och död, något som gett upphov till skrämmande löpsedlar och oroande samtal mellan vuxna. Det är klart att barn fångar upp de stämningar som råder, deras orosantenner fullkomligt vibrerar av vad de hör. För de hör att döden är något som inte ens de vuxna rår på, de hör att också de vuxna är rädda.

Ibland är det faktiskt bra att svara färre gånger, ge kortare svar och att vara ärlig med att man inte kan veta allt.

—  Christina Halldorf

Så hur lugnar man ett barn, så att det blir tryggt trots att det inte finns någon hundraprocentig trygghet att erbjuda? Kan ni sortera lite i hennes oro, för den tycks gripa omkring sig och dra med sig lite allt möjligt, vilket nästan väcker panik. Den drar med både himlen och jorden. Men det som verkar oroa mest är ändå att bli helt ensam, att stå utan dem man är helt beroende av för sin trygghet. Kanske är det framför allt i den rädslan ni behöver möta henne? Om vi börjar i himlen, så finns det säkert redan nu några där som tycker väldigt mycket om henne och blir glada när hon kommer, kanske en mormorsmor eller så. Kan ni fantisera lite om vad den av er som kommer först till himlen ska göra? Den som är först vill nog fixa lite så att de andra känner sig välkomna när de snart dyker upp. Hon är kanske duktig på att göra chokladbollar och plocka blommor? Det är sånt man kan göra medan man väntar.

Det handlar om att möta en sexåring där hon är i sitt tänk och samtidigt lyfta fram hennes kompetens och förmågor. Himlen vet vi inte så mycket om, men jag tror ni kan lova henne att vi kommer att hitta varann utan problem, även om det är många där. Men hur klarar man sig på jorden om man mister sina närmaste? Där kan man kanske vara mer konkret, hur skulle det kunna se ut då? Har hon några tankar om det? Om hon förstår att det går att klara sig även om någon som man tycker väldigt mycket om dör, kan det ge viss trygghet när tankar på döden dyker upp. Sedan behöver man såklart säga att det är väldigt ovanligt att ett barn mister båda sina föräldrar och att det också, till all lycka, är väldigt ovanligt att barn dör. Men det förstår jag att du redan sagt, många gånger.

Föräldrainstinkten är ju att försöka lugna barnet och försäkra att inget ont kommer att ske, men samtidigt verkar det inte räcka hur många gånger man än gör det. Ibland är det faktiskt bra att svara färre gånger, ge kortare svar och att vara ärlig med att man inte kan veta allt. Hennes oro behöver tas på allvar och hennes tankar få utrymme, men efter ett tag kan det vara tid att flytta fokus. Man kan säga något i stil med: “Nej, nu tycker jag att vi har pratat tillräckligt om döden för i dag. Kan vi inte prata om något annat i stället, till exempel om vad vi ska göra i morgon/vad du önskar dig i julklapp/vilken bok vi ska läsa innan du somnar …”

För det mesta klingar den här sortens intensiva oro av, även om den kan återkomma i perioder, kanske väckt av något som hänt, men sedan blir det lugnare igen. Men det finns också bra professionell hjälp att få, om oron håller i sig. Det kan vara värdefullt för både henne och er att få personlig vägledning om hur man kan leva med oro, utan att styras av den.



Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig