Jag vill bilda familj – hur länge ska jag behöva vänta på min kille? Hon vill gifta sig och skaffa barn, men han fortsätter helst att bara vara ihop • Relationsrådgivaren Christina Halldorf ger råd på anonyma relationsfrågan.
Vår dotter tänker lämna sin man och vi får inte tycka till “Vi har försökt säga att hon ska lämna den andre mannen och i stället kämpa för sitt äktenskap”, skriver två föräldrar till relationsexperten Christina Halldorf.
”Profetian” till min man förstör nu våra liv Ord som sades vara från Gud till hennes make har lett till många år av oro • Hans fru vet inte hur hon ska agera längre • Parterapeut Christina Halldorf svarar: Er berättelse är en allvarlig påminnelse till oss som möter människor i själavård.
”Min man vägrar hemtjänst men jag klarar inte att sköta honom själv” Relationsterapeuten Christina Halldorf ger sitt råd: Ni har båda allt att vinna på att du återtar din frihet.
Jag och min man pratar bara om ytligheter Hon sörjer att deras samtal mest handlar om vardagliga saker som ska lösas, inte längtan eller tro. Parterapeuten Christina Halldorf ger råd.
Är det fel av mig att satsa på honom när han inte delar min tro? Hon har träffat en man men tvekar eftersom han inte har samma tro - relationsterapeuten Christina Halldorf svarar.
”Vad säger jag till min sexåring som är livrädd för döden?” Hennes dotter är rädd för att dö och bli ensam i himlen eller att mamma och pappa ska dö för henne och hon bli ensam kvar. Inga lugnande ord räcker och nu Relationsexpert Christina Halldorf ger råd.
”Måste jag hjälpa min vän med pengar?” Christina Halldorf: Ett av vänskapens tecken är just att man inte har någon fordran på varandra, i något avseende. Det är nog där din egen tveksamhet kommer in.
Ska vi säga att vi är överens fast vi inte är det? Hej Christina! Ska man berätta för barnen att den ena föräldern, den som även är den som nu vill skiljas har varit otrogen? För en tid sedan berättade min fru att hon träffat en annan och att hon haft ett förhållande med denne man under en tid. Strax efter det lämnade hon in skilsmässo-papper. Hon tycker att vi ska säga till barnen att det är vi båda som valt att gå skilda vägar. För mig känns det som ytterligare ett dråpslag, att jag ska behöva skydda henne genom att dölja hennes svek inför barnen. Våra barn är i övre skolåldern. Tacksam för svar.
”Min man har börjat att ta mig för given” Min man kommer hem från jobbet, är tyst och går och lägger sig, och det senaste året har han slutat att röra vid mig. Vad ska jag göra? Terapeuten Christina Halldorf svarar.
”Svärföräldrarna lägger sig i, vad ska jag göra?” Hej Christina! Jag är lite trött på mina svärföräldrar. De vill gärna ”hjälpa till lite” genom att erbjuda olika tjänster. Nu senast beställde de för andra året i rad en fönsterputsning till oss som de betalade. Som småbarnsföräldrar så är det förstås en hjälp att slippa putsa fönstren, men jag tycker att man skulle kunna fråga först vad det är vi vill ha hjälp med. Just nu är det andra saker vi hellre hade önskat få hantverkarhjälp med. Min fru har inte någon bra relation till sin mamma och vågar inte säga till och hon förbjuder mig att ta upp det. Det känns som om hon tycker att det är viktigare att det är bra mellan henne och hennes mamma än mellan oss två. Är det mig det är fel på som inte kan uppskatta att få hjälp på det här sättet eller vad ska vi göra? "Sur på svärmor"
Fråga Christina Halldorf: Min man dricker mer och mer – är det ett problem? Hej Christina. Jag vänder mig till dig, eftersom jag inte riktigt vet vem jag ska prata med. Jag och min man lever utåt sett ett bra liv med mycket vänner. Vi är båda medlemmar i en kyrka, även om det är mest jag som är aktiv. Det som bekymrar mig är min mans drickande. Vi växte båda upp i helnyktra hem, men valde som vuxna att dricka vin till maten eftersom vi tycker det är trevligt och gott. Men under de senaste åren har min man druckit alltmer och blir märkbart berusad, trots att ingen annan på våra bjudningar blir sådan. Lördagarna och söndagarna, när han mår dåligt dagen efter, blir allt fler. Jag har svårt att veta vad som är normalt. Det är ju inte så att han super på en vardag, men jag hamnar ständigt i situationer där jag tvingas täcka upp för honom. Hur ska jag göra? J.S
”Min fru säger att vi blivit som vänner” Hej Christina.Jag är en man på 39 år som är gift med min ungdoms kärlek. Jag är faktiskt fortfarande kär i henne, medan hon för ett tag sedan berättade att hon tycker att vi blivit mer som vänner. Hon är inte särskilt kär längre. Sedan berättade hon att hon ibland kände lite för en kollega på jobbet. Enligt henne var det här inget akut problem, utan förmodligen en situation som uppstår förr eller senare när man ska försöka leva tillsammans ett helt liv. Hon sa att hon kan kontrollera sina känslor för kollegan, att hon absolut kommer att vara mig trogen, men för mig har det här skapat en otrygghet. Nu frågar jag henne ofta hur hon känner för mig och för kollegan. Då säger hon att jag stressar henne. Hon vill inte behöva känna efter hela tiden. Jag mår inte bra i det här, vad ska jag göra?M. S.
”Hjälp, de yngre i kyrkan kör över mig” Hej Christina! Jag är en kvinna i 70-årsåldern som är aktiv i en liten församling i Västerbotten. Jag och min man har varit medlemmar i kyrkan sen vi flyttade hit på 70-talet. Vi har gjort allt ifrån att leda hobbygrupper till att städa och ordna missionsloppis. Den senaste tiden har vi till vår stora glädje sett många nya, unga familjer komma in i församlingen. Det är roligt att se hur de startar barnkör och café och vi gör allt för att stötta dem. Samtidigt tycker vi ibland att de skulle kunna visa lite större intresse för de bitar som vi fortfarande sliter med i kyrkan. Ibland krockar till exempel vår missionsloppis med caféverksamheten och det slutar ofta med att jag känner mig överkörd. Det känns som om kyrkan är deras nu, att vi bara är något gammalt som blivit kvar från förr i tiden. Jag vill inte verka som en sur tant, men hur ska man som 70-åring få de unga att intressera sig, så att vi på riktigt kan skapa församlingen tillsammans?
”Min blyghet har blivit som ett fängelse” Hej Christina! Jag är en tjej på 26 år som kämpar med min blyghet. Jag har varit blyg ända sedan jag var liten. När jag var yngre kändes det som det var mer okej att vara blyg. Men som vuxen är detta ett handikapp. Jag drar mig för enkla saker som att gå och handla på närbutiken eftersom jag är rädd att behöva springa in i någon jag måste prata med.Jag klarar mitt jobb som ekonom på ett företag ganska bra, men det är sällan jag bjuds med på några tillställningar efter jobbet, eftersom jag inte pratar så mycket med mina kollegor.Jag har ett par vänner som jag har känt sedan jag var liten och lyckats behålla, men jag har överlag svårt att få nya vänner. Jag blir så stressad och nervös varje gång jag borde prata och bjuda på mig själv. Ibland känns det som om jag sitter i ett fängelse, som hindrar mig från att göra allt det jag vill. Hur kommer jag vidare? Emelie
”Jag jämför mig hela tiden med alla andra” Hej Christina, jag är en 39-årig kvinna som brottas mycket med känslan av att vara misslyckad. Överallt omkring mig ser jag lyckade personer med spännande karriärer. Det känns som om alla avancerar, medan jag tuffar på med samma jobb som jag haft i tio år. Egentligen har jag allt. Till yrket är jag sjuksköterska och jag vet att jag är uppskattad av patienter och kollegor. Jag har en familj, två friska barn och en man som jag faktiskt fortfarande älskar. Ändå blir jag så stressad av att läsa om allt intressant som mina vänner gör. Det känns som om jag är ospännande och inte duger. Jag har nästan slutat att titta på Facebook. Hur hittar jag fram till känslan av att jag är okej som jag är, eller kan det vara så att jag behöver utvecklas? M.C.
Fråga Christina Halldorf: Okej att min man hjälper en kvinna? Sedan en tid tillbaka stöttar vi en god vän som blivit lämnad av sin man. Det har visat sig att hon levt i en dysfunktionell relation där fysisk och psykisk misshandel pågått under lång tid. Min man har fått förtroendet att vara den som står kvinnan närmast. Hon känner honom lite mer sedan tidigare och det var för honom hon till slut berättade om hela situationen. Hon är ganska ensam, men vi är några stycken som försöker hjälpas åt att stötta, då både hon och parets barn mår mycket dåligt. Jag och min man har varit tillsammans i mer än 20 år och har barn i tonåren. Vi vet att det är vi två och är rätt trygga i vår relation. Ändå är det svårt för oss ibland sedan den andra kvinnan kom så djupt in i vårt liv. Vi försöker prata öppet och ärligt men det här är mycket svårt. Hon är bräcklig och behöver stöd. Men blir det bra att hon fokuserar så mycket bara på min man? Vad finns det för risker med deras vänskap? Är det dumt av honom att vara i den nära vänskapen med tanke på hur skör den andra kvinnan är? Är mina känslor av svartsjuka något att ta på allvar eller det är bara utslag av egoism hos mig? Min man lyssnar till min oro och är noga med att berätta allt för mig som de pratar om. Det är inte i första hand vad de pratar om som gör mig besvärad utan att hon hela tiden vänder sig till honom och behöver prata med honom, ibland flera gånger per dag. Jag är kanske just nu mer rädd för vad hon känner för min man och hur beroende hon är av honom. Finns det några generella råd i detta? ”Orolig”
Fråga Christina Halldorf: Vad gör vi när våra barn klarar sig själva? Hej! Jag är en 50-årig kvinna som är gift med en man jag verkligen älskar. Vi har två barn i de sena tonåren som klarar sig allt mer på egen hand. Under våren ska ett av våra barn till och med flytta utomlands för studier. Kanske borde vi tycka att vår nya frihet är härlig, men det gör vi inte. Vi, eller åtminstone jag, upplever mest ett slags vakuum. En smygande känsla av att vara vilse i att ha lite för mycket tid för oss själva.Alltför ofta hamnar vi i soffan och ägnar oss åt ett håglöst, gemensamt tv-tittande, och ingen av oss vågar riktigt säga hur det är. Att vi nästan har glömt hur man gör och vad man gör när det bara är vi. Att det känns tomt och fattigt med bara oss. Får man ens känna så? Jag älskar ju ändå min man.Hur hittar vi fram till ett liv där vi känner att vår tid tillsammans är rolig och meningsfull? ”Undrande”
Fråga Christina Halldorf ”Hjälp, jag hackar ständigt på min man” Jag och min man har varit gifta i drygt 30 år nu. Vi är båda över 60 och vi har både barn och barnbarn. Han är en bra person. Men i säkert mer än 20 år har jag irriterat mig på honom. Jag hackar ständigt på honom för att jag tycker att han är långsam och aldrig får saker gjorda (som jag tycker). Jag tycker också att han nördar in på sina intressen och det är sådana saker som inte intresserar mig. Han har många kompisar, eftersom han är hjälpsam och vänlig. Men jag känner mig ensam och arg. Jag tänker ofta att han skulle ha det bättre utan mig, för jag är verkligen nästan aldrig trevlig mot honom längre. Borde vi skilja oss? ”Undrande”
Fråga Christina Halldorf ”Jag vill inte veta av barnens mamma” Hej Christina, jag är pappa till två fantastiska barn som bor hos mig varannan vecka. Det har gått två år sen jag skilde mig från deras mamma, och barnen, som är i skolåldern, har vant sig och landat okej i vår nya familjesituation. Det svåra för mig är relationen till deras mamma. Hon lämnade mig för att hon träffat en annan man som var med i samma församling som oss. De lever inte tillsammans nu, men det svek hon utsatte mig för har satt djupa spår i mig. Jag tål nästan inte att se henne och irriterar mig på allt hon säger och gör. Egentligen vet jag att hon är en fantastisk mamma för sina barn, men jag vill inte ha med henne att göra. Hur ska jag göra? ”Fotbollspappan”
Fråga Christina Halldorf "Jag slits mellan barnen och min man" Jag har två härliga döttrar på tio och fjorton år. Jag och deras pappa skilde oss när barnen var små och för ett par år sen gifte jag om mig med en man, som även han har två barn från ett tidigare äktenskap. För att barnen skulle få träffas och för att jag och min man ska få lite tid för oss själva bestämde vi oss för att ha alla barn hos oss samma vecka. Men nu börjar jag känna att mina döttrar skulle behöva mig i lugn och ro. Därför har jag föreslagit att vi ska ha dem hos oss ena veckan och min mans barn andra veckan, men min man håller inte med. Han blir sur och tycker att jag prioriterar bort oss. Jag slits mellan min mans åsikter och mina barns behov. Det gör mig så trött. Hur ska vi lösa det här?ML
Fråga Christina Halldorf: ”Hur vågar jag säga att jag har ADHD” Jag är en kille på 25 år som har haft svårt att träffa den rätta, men nu känns det som det äntligen har hänt. Jag är så förälskad och extra glad för att jag mött en tjej som delar min tro. Problemet är att jag inte vågar tala om för henne att jag lever med en bokstavsdiagnos, ADHD, som jag fick i mellanstadiet. Jag fick då även medicin, men den slutade jag senare med. Men jag har ju kvar min ganska rastlösa och ibland impulsiva personlighet. Jag vet ju att hon tycker om mig, men tänk om hon blir rädd om hon får veta. Risken finns ju att jag för detta vidare till mina barn, om jag skulle få några. Hur ska jag berätta det? "Undrande"
”Jag fick aldrig det jag längtade efter” Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern, som under hela mitt liv brottats med depression och känslor av otillräcklighet och att inte vara älskad. Jag tror att detta grundlades i min barndom. Mina föräldrar gav mig inte alls den hjälp, vägledning och kärlek som jag längtade efter. Pappa var oftast inte hemma och mamma hade rätt stora egna problem.Nu i vuxen ålder har jag försökt prata med dem om hur det var när jag växte upp, men inte mött någon förståelse. Tvärtom har de en helt annan bild av hur allting var, vilket gör att jag känner mig som om det egentligen är mig det är fel på.Är det vanligt att man känner att man aldrig får den förståelse man i grunden vill ha? Mina föräldrar tycker säkert om mig, men de vägrar se sin del i att jag mått dåligt. Ska jag ge upp mina försök, och acceptera att jag inte kommer att få den empati jag behöver? ”B.I.”
Fråga Christina Halldorf: ”Hur stöttar jag efter självmordsförsöket?” Jag är en kvinna i 50-årsåldern som undrar hur jag bäst ska stötta en väninna. I december försökte hennes 18-årige son ta sitt liv, men misslyckades. Han är nu hemma igen, men jag föreställer mig att detta måste vara fruktansvärt tungt för hela familjen. Att veta att ens eget barn inte vill leva.Kvinnan är inte någon nära vän, men vi möts då och då i vårt gemensamma engagemang i kyrkan. Nu har de inte varit synliga där sedan händelsen före jul, och jag har inte heller hört av mig. Jag vill inte vara en sådan som inte bryr sig, men vet faktiskt inte vad jag ska säga och jag är rädd att allt ska bli fel. Hur närmar man sig en familj i den här situationen?Vilsen men välvillig
Ensam om att vilja gå till kyrkan i jul Jag är en kvinna i femtioårsåldern som alltid haft en varm tro. Min man är precis som jag uppvuxen i frikyrkan, men under åren när barnen varit små har han tappat intresset för kyrkan och säger att han inte ens är säker på att han tror. Våra två pojkar har idrottat mycket, så min man har hellre ägnat helgerna åt matcher och träningar. Jag har försökt hålla kontakten med församlingen, men de senaste åren har jag alltid fått gå själv. Nu är det jul och jag kan inte ens föreslå att vi ska gå på midnattsmässa eller läsa julevangeliet eftersom detta med Gud blivit ett irriterat ämne mellan mig och resten av familjen. Julen känns tom när den bara handlar om mat och julklappar och jag är trött på att det alltid är jag som ska ge vika. Hur ska jag göra? Undrande mamma
När vänner på nätet skapar svartsjuka Jag är en 49-årig man som har dåliga minnen och erfarenheter av tidigare förhållanden. Lever nu som gift sedan en tid tillbaka med en underbar kvinna. Hon har den senaste tiden blivit väldigt intresserad av olika typer av spel på internet. Dessa spel inkluderar ibland intensiv kommunikation med spelkompisar. En av dessa är en man som hon spelat med under ett par månaders tid och hon säger själv att det är väldigt roligt med honom för de är på samma nivå och han är trevlig. Jag har påtalat att jag blir lite orolig över detta och att hon dras till detta spel och denna man så mycket som hon gör, men det har bara lett till att vi har grälat och kommit fram till att vi tycker olika i denna fråga. Min fru säger att jag borde förstå att det som händer i spelet inte är på riktigt utan på låtsas. Hon säger att jag måste lära mig att lita på henne och att detta bara handlar om min svartsjuka och mitt kontrollbehov. Är det jag eller hon som tänker fel? ”49-åring”
”Har blivit kär i en annan – vad ska jag göra?” Jag är gift, och hade verkligen tänkt hålla ihop med min man livet ut. Men när jag började plugga efter föräldraledighet träffade jag en annan man. Jag insåg inte först hur mycket jag kände förrän det var för sent. Nu har jag blivit kär. Jag vill inte berätta för min man. Vad ska jag göra?
”Min fru vill inte dela sin kris med mig” Hej Christina! Jag är en man i 50-årsåldern som undrar hur jag bäst ska agera mot min fru. Vi har varit gifta i 25 år. Livet går upp och ned och de senaste två åren har vi haft en del problem med ett av våra vuxna barn som inte mår så bra. Ungefär samtidigt som det började fick min fru problem på jobbet och ovanpå allt blev hennes mamma sjuk i cancer. Till slut blev det för mycket för min fru och en dag bröt hon ihop och fick åka hem från jobbet. I flera dagar låg hon bara i sängen och när vi till slut fick henne till en doktor fick hon diagnosen utmattningsdepression. Först tyckte jag enbart synd om min fru, men nu, två år senare känner jag mig mest frustrerad. Hon vill inte dela sin kris med mig och signalerar att jag ändå inte skulle förstå henne. Det känns orättvist att jag inte ens får chansen. Hur ska jag göra? Undrande man
”Nu blir jag bara mormor och mamma” Hej Christina! Jag är en kvinna på 54 år och mamma till tre vuxna barn. De äldsta två är lyckligt gifta och har barn, men min yngsta dotter har haft det lite struligare. När hon var 21 blev hon gravid med en kille som vi aldrig riktigt kände att vi litade på. De fick en fantastisk liten dotter som nu är ett par år gammal, och allt verkade ändå gå bra. Men när min dotters sambo lämnade henne orkade hon inte stå på egna ben och hon tog med sig flickan och flyttade hem. Eftersom min dotter studerar och inte har så mycket pengar och dessutom ska ta hand om barnet själv känner jag på ett sätt att de självklart ska få bo hos oss. Jag älskar ju både henne och mitt barnbarn.Samtidigt hade jag sett fram emot att jag och min man skulle få rå oss själva lite, och som det är nu blir jag liksom bara mormor och min vuxna dotters mamma. Jag och min man har inget eget vuxenliv, utan anpassar oss helt efter dem. Är jag hemsk som tänker och känner så här? ”Mamma och Mormor”
”Kan jag få släktingarna att förlåta?” Jag är så trött på konflikterna i vår släkt. Allt började för många år sedan då en av mina manliga släktingar startade ett företag på orten där vi bor. I början gick affärerna bra och flera av mina släktingar började jobba i företaget. Sedan vände vindarna och det blev svårt att få företaget att gå runt samtidigt som släktingarna hade olika åsikter om ansvarsfördelning, ägande och annat. Exakt vad som hände vet jag inte, men i dag är företaget nedlagt och två av mina manliga släktingar vägrar prata med varandra. Eftersom vi också är med i samma församling är allting väldigt infekterat och vi kan aldrig umgås alla samtidigt. Det känns otroligt tråkigt om detta ska fortsätta för alltid. Hur kan jag som yngre släkting och tredje part påverka dessa mina äldre släktingar att gräva ned stridsyxan och förlåta varandra? ”Yngre släkting”
”Min man tar allt jag säger som kritik” Jag och min man har varit gifta i 18 år. Vi har tagit oss igenom småbarnsåren. Under den tiden hände det att det uppstod irritationer emellan oss ibland, men inte värre än att vi oftast skrattade åt dem efteråt. Nu är barnen i tonåren och vi har lite mer tid tillsammans. Ändå känns vår relation skörare än någonsin. Det är som om min man inte förstår mig utan tar allt jag säger som kritik. Han har alltid jobbat ganska mycket och nu är det mer än någonsin. När jag ibland ber honom tänka på att komma hem tidigare blir han arg och tycker att jag borde tänka på allt han gjort för mig och barnen. Och om jag påminner honom om att det är dags att byta däck på bilen kan han undra om jag tror att han är dum i huvudet, eftersom han förstås har koll på det. Alla dessa samtal som slutar på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt gör mig så ledsen. Vad ska jag göra? ”Medelålders kvinna”
”Aborten jag gjorde som ung plågar mig” Jag är en snart fyrtioårig tjej som kämpar med skuldkänslor. Aborten jag gjorde som ung plågar mig fortfarande. Våren innan jag tog studenten blev jag gravid med en kille som gick i min klass. Varken jag eller han var beredda på att bli föräldrar eller binda oss så till varandra. Kuratorn på skolan, och mina kristna föräldrar rådde mig att göra abort. Mamma och pappa sa att Gud skulle förlåta eftersom jag var så ung.Några år senare träffade jag den man som skulle bli min make. I dag har vi tre fina barn tillsammans och min familj känner inte till det jag nu berättar. Ändå har det inte gått en dag utan att jag själv tänkt på vad jag gjorde och på barnet som aldrig fick någon chans. Det känns som om jag inte är värd att vara helt glad. Vad ska jag göra? Mamma i Mellansverige
Varför känner sig unga så värdelösa? Jag är en kvinna på 50 plus som älskar ungdomar och har varit konfirmationsledare under många år. Under de senaste åren har jag blivit så nedslagen av hur hårda unga människor kan vara mot sig själva. Särskilt flickorna verkar ha svårt att tycka om sig själva. När vi samtalar om hur de mår och vad de tänker säger de ofta att de känner sig fula och dåliga. Trots att många av dem jag möter verkar duktiga i skolan är de aldrig tillräckligt bra i sina egna ögon. Vad kan jag som ungdomsledare göra för att de ska tycka om sig själva?
”Min mans falskhet gör mig vred” "Efter ett 40-årigt äktenskap erkände min man att han varit otrogen, men trots frågan hur länge, ryckte han bara på axlarna. Han ville inte prata om det. Eftersom det var helg tänkte jag vänta till efter helgen att ta upp det. Han dog hastigt och där står jag med mina frågor. Jag tror han haft flera förhållanden. Nog har jag misstänkt otrohet tidigare, men när jag antytt detta har han förnekat. Men efter erkännandet har jag pusslat ihop så jag säkert vet om en av dem. Jag har skrivit till henne och bett henne erkänna och jag ska förlåta. Som det nu är hälsar vi inte på varandra. Det känns inte bra, men det är ju inte min skuld. Något så tufft trodde jag inte man behövde uppleva. Jag är vred på min man för hans falskhet. Vi var båda medlemmar i en frikyrka. Efter detta har jag ingen tillit till någon." "Besviken"
”Min man har blivit andligare än mig” Jag är en tjej i trettioårsåldern som varit gift i fem år. Jag och min man är båda uppvuxna i en frikyrka och vi delar samma tro och värderingar. Men på den sista tiden har jag upplevt att min man liksom dragit ifrån mig på det andliga planet. Allt började med några nya vänner som kom till vår kyrka. De hade ett mer hängivet sätt att be och att tala om Gud. Tillsammans med dem upplevde min man något slags nytändning och nu drar han in Gud och det andliga i nästan allt vi talar om. Han vill att vi ska räkna mer med under och så vidare och kanske borde jag hänga på honom. Det är bara det att jag inte alls känner mig hemma i detta nya, för jag är en mer jordnära person. Samtidigt vill jag inte vara en bromskloss för min man. Hur ska jag göra? N.K
Hjälp, tystnaden mellan oss gör så ont Jag och min man har varit gifta i 19 år i år. I början av vårt liv tillsammans hade vi gemensamma intressen och mål och pratade mycket med varandra. Sedan har något hänt med oss efter vägen. Jag vet inte exakt vad, men kanske har det att göra med att det rent karriärsmässigt gått bättre för mig än för min man. Ju bättre det gick för mig på jobbet, desto mer bråkade vi om småsaker och sen var det som om vi började ge upp bilden av oss som två människor som vill varandra väl. Ibland är han faktiskt nästan elak. Även om det bara är verbalt, är det så smärtsamt. Stunderna tillsammans har blivit allt kortare och i stället väljer vi att göra något praktiskt på var sitt håll i huset. Vi har slutat berätta om vår dag för varandra, slutat dela bekymmer och glädjeämnen. Det är tyst och spänt mellan oss när det bara är vi två. Så här har vi haft det i några år nu och det gör ont. Nu undrar jag, finns det en väg tillbaka? M.E
Arvet fick systrarna att bryta kontakten I våras gick min pappa bort efter en tids sjukdom. Trots att jag kände en oerhörd sorg, har omständigheterna efter hans död varit nästan mer smärtsamma än själva sorgen. Jag har två halvsystrar, sedan min fars tidigare förhållande. Medan min far levde uttryckte de ofta sin besvikelse över att deras pappa svek dem och lämnade deras mor för en annan, min mamma. När vi nu skulle ses för att läsa vår fars testamente visade det sig att han skrivit mer på mig än på dem, och de kände sig givetvis svikna igen. All deras ilska togs ut på mig. Eftersom min mor är gammal och lider av demens fick jag planera hela begravningen ensam, och nu vill mina syskon inte ha någon kontakt alls. Jag kan förstå deras känslor, samtidigt som jag känner mig orättvist behandlad. För mig är relationen till dessa, mina familjemedlemmar viktiga. Hur ska jag agera? "Sorgsen och sårad tvåbarnsmamma"
Fråga Christina Halldorf: Oron för min dotter gör mig sjuk Jag är så orolig för min dotter 14 år. Efter ett långt sommarlov måste hon snart börja skolan igen. Hon trivs i inte i sin klass. Det började med att hon var ihop med en kille i klassen men när hon gjorde slut så blev han väldigt elak mot henne inför alla andra och sprider osanna rykten. Jag har pratat med pojkens föräldrar och läraren men inget händer. Min dotter säger att hon står ut och att hon inte vill byta skola, men jag ser ju hur hon lider. Detta har tagit sådan vändning att jag nu mår sämre än dottern och har blivit sjukskriven. Jag vågar inte berätta varför för min dotter. Men detta känns verkligen inte bra.Hur släpper jag greppet om detta så att jag inte gå ner mig själv och i stället kan vara ett stöd för henne – som hon verkligen behöver? ”Orolig”
Hur hanterar vi vår högljudda granne? Vi är en familj med två barn som bor i ett radhus vi älskar, och är omgivna av grannar vi tycker mycket om. I huset bredvid bor en familj vars tonåriga dotter har Downs syndrom, något vi från början enbart såg som något positivt eftersom vi vill att våra barn ska lära sig att människor är olika. Flickan har en härlig personlighet, och den första sommaren tillät vi att hon kom in på vår tomt ofta. Problemet är att hon är väldigt högljudd och älskar att sjunga. Därför kom vi till slut överens med hennes föräldrar om att hon måste lära sig att respektera tomtgränserna, och det har funkat hyfsat. Men nu är flickans sång så stark att den hela tiden finns i bakgrunden av vårt uteliv även om hon står på sin sida av staketet. Föräldrarna verkar vara kloka människor som brukar vara lätta att resonera med, men samtidigt har ju alla barn rätt att röra sig fritt.Hur ska vi göra? Man vill vara god, kristen och förstående och samtidigt blir vi verkligen stressade av detta ljud. M.O.
”Jag behöver semester på mina villkor” Jag är en kvinna i 40-årsåldern med man och tre barn på 8, 10 och 14 år. Vi lever ett intensivt liv och vardagen präglas mycket av att hämta och lämna barnen från deras olika aktiviteter. Ibland kan jag känna det som att jag bara flänger och servar hela tiden. När jag och min man nu pratar om semestern upplever jag att det även då lätt blir på alla andras villkor, inte mina.Förra sommaren var vi på fotbollscup och sommarland och när vi sedan skulle ta det lugnt i vår stuga ville barnens kompisar och min mans släkt komma på besök. Jag skulle önska mer lugn och ro, att vara bara vi och att ligga vid vattnet och sola och bada! Samtidigt vet jag att inget blir bra om inte barnen och min man är nöjda, för då har även jag svårt att slappna av. Hur ska jag göra? Jag vill inte gå runt och känna mig trött och sur en semester till. "Trebarnsmamma"
”Jag behöver semester på mina villkor” Jag är en kvinna i 40-årsåldern med man och tre barn på 8, 10 och 14 år. Vi lever ett intensivt liv och vardagen präglas mycket av att hämta och lämna barnen från deras olika aktiviteter. Ibland kan jag känna det som att jag bara flänger och servar hela tiden. När jag och min man nu pratar om semestern upplever jag att det även då lätt blir på alla andras villkor, inte mina.Förra sommaren var vi på fotbollscup och sommarland och när vi sedan skulle ta det lugnt i vår stuga ville barnens kompisar och min mans släkt komma på besök. Jag skulle önska mer lugn och ro, att vara bara vi och att ligga vid vattnet och sola och bada! Samtidigt vet jag att inget blir bra om inte barnen och min man är nöjda, för då har även jag svårt att slappna av. Hur ska jag göra? Jag vill inte gå runt och känna mig trött och sur en semester till. "Trebarnsmamma"
Hur sätter jag gränser för min mamma? Christina Halldorf, leg psykoterapeut, svarar en uppgiven kvinna som har svårt att sätta gränser gentemot sin gamla mor.
Varför vill inte min fru gå till kyrkan? Vår familj är med i en frikyrka, våra barn är med i verksamheten och jag har flera förtroendeuppdrag. Men under en längre period så har det varit så att min fru inte vill följa med på gudstjänster eller engagera sig i verksamheten. Jag tänkte först att det var tillfälligt, men nu har det gått två år. Vi har svårt att prata om detta, hon tycker att jag anklagar och lägger skuld på henne. Hon är fortfarande kristen, men säger att hon inte känner något behov av att gå till kyrkan. Jag är naturligtvis lite orolig för att något händer inom henne som hon inte berättar. Det här skapar ett slags distans emellan oss och jag saknar den gemenskap som vi hade när vi delade gudstjänstbesöken med varandra. Jag känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra. Hur får jag min fru till kyrkan igen?
”Vår vän saknar respekt för sin fru” Hej Christina! Jag och min man har ett par vänner som vi bekymrar oss över. Framför allt blir vi väldigt störda och irriterade över hur illa vi ser att mannen behandlar sin fru. Det är inte fråga om misshandel, men han har liksom tappat respekten för henne. När vi är där skojar han om henne på ett sätt som inte känns riktigt bra, och han låter alltid henne sköta både barn och matlagning själv medan han sitter kvar vid bordet och pratar. Nu börjar vi märka att vår väninna påverkas av makens tråkiga kommentarer och sätt att behandla henne, och hon tar mindre och mindre plats när han är med. Jag tror att hennes självförtroende har fått sig en rejäl törn.Eftersom vi tänker på det här varenda gång vi träffas börjar det bli ohållbart för vårt umgänge. Dessutom känner vi ansvaret att försöka sätta stopp innan mannen fortsätter bryta ned henne. Vi vet ju hur deras förhållande en gång började, med mycket kärlek. Samtidigt känns det jättesvårt att ta upp detta med mannen. Ska vi kanske ta upp det med kvinnan i stället, eller med dem båda tillsammans?
”Min mamma kränker och sårar mig” Jag är en kvinna på 43 år, jag har barn och mår faktiskt väldigt bra egentligen. Min fundering är hur jag ska göra med relationen till min egen mamma. Som riktigt liten hade jag några lyckliga år med två föräldrar och så, men då jag blev lite äldre och trotsigare blev det en del misshandel. Slag av pappa – påhejad av mamma, och även mamma drog mig i håret och nöp mig. När jag var 12 år skilde sig mina föräldrar. Min lillasyster flyttade med mamma och jag och min bror med pappa. Trots att mamma inte flyttade långt, fick vi bara komma när vi blev bjudna och aldrig sova över.När jag gifte mig och fick egna barn tog vi upp relationen igen. Mamma kom och stöttade vid förlossningar, tog hand om de andra barnen, fixade mat och var urgullig. …Sedan hände något igen. Det började när jag åkte upp ensam för en avkopplande helg. Mamma spårade helt ur och kränkte mig både fysiskt och psykiskt. Efter det har hon aldrig bett om förlåtelse. Just nu har vi nästan ingen kontakt alls, men då och då skickar hon presenter till barnen. Mitt problem är att jag inte orkar ha kontakt med henne. Hon sårar och skuldbelägger mig vid varje samtal. Vad är ditt råd? Borde jag trots allt försöka igen?Elisabeth
Min vän hör inte av sig, vad ska jag göra? Hej Christina! Jag är en kvinna i medelåldern som alltid värdesatt vänskap. Nu börjar jag dock tröttna på en av dem som jag under lång tid betraktat som en av mina närmaste vänner. Vi har fram tills för något år sedan hållit kontakten ända sedan skoltiden, uppdaterat varandra om familj och arbete, skrattat, gråtit och pratat mycket i förtroende.Nu har relationen blivit väldigt enkelriktat, för det är enbart jag som hör av mig. Trots sms, telefonsamtal och meddelanden på facebook från min sida, är det alldeles tyst från hennes håll.Detta är en sorg för mig, men samtidigt börjar jag tröttna. Vad tycker du, hur mycket ska man egentligen envisas? M.K
”Kyrkengagemanget sliter på kärleken” Hej Christina. Jag och min man har varit gifta i 14 år. Vi har fått tre fina barn och utåt sett ser nog allting mycket bra ut. Vi är engagerade i en frikyrka, går som familj på gudstjänst på söndagar och barnen deltar i lite olika aktiviteter. Därutöver är min man engagerad i ett lovsångsteam och han är också med i församlingsledningen. Han är entusiastisk och omtyckt och har lätt för att tacka ja till olika förfrågningar om ansvarsuppdrag. Vi arbetar båda så gott som heltid, men i hemmet blir det jag som drar det tyngsta lasset. Det är jag som är hemma med barnen på kvällar och ofta också helger. Vi har försökt att prata om hur det påverkar mig och oss, men min man har svårt att se hur han skulle kunna dra ner på sina engagemang i kyrkan, han ser det som sitt sätt att tjäna Gud. Hur ska jag få min man att förstå det här, utan att han tycker att jag bara gnäller? Det sliter för mycket på familjen – och på kärleken.
Måste jag berätta allt för min fru? Jag är en medelålders man som lever tillsammans med en kvinna jag älskar. Vi har två barn, delar både kyrka och andra intressen och är enligt min mening lyckliga.
"Jag orkar inte lyssna på min man" Christina Halldorf, leg psykoterapeut, svarar på dina frågor om relationer. Skicka din fråga till expert@dagen.se eller till Dagen, Expertfråga, 105 36 Stockholm
"Mina barn anklagar mig för att jag inte gick" Jag har nyss börjat prenumerera på Dagen och har med stort intresse följt artiklarna om dysfunktionella familjer. Jag har varit en del av en sån familj i alltför många år, när jag äntligen tog mig ur hade barnen tagit väldigt stor skada. Trots att det är tio år sedan vi separerade lever vi fortfarande med sviterna av det. Jag var den passiva fega föräldern som inte vågade värna mina egna barn, i dag lägger mitt äldsta barn all skuld på mig. Hur ska jag kunna bearbeta och vara en tillgång för mina barn när jag känner så stor skuld för vad som hänt. Hur får man hjälp? Vart får man hjälp?
Vågar jag säga nej till församlingsarbete? Jag går i pension i höst och det är både med förtjusning och oro. Samtidigt som jag ser fram emot ledighet så vet jag inte hur jag kommer att reagera när jag har ett hav av tid. Nu har jag ju ingen tid känns det som. Jobbar heltid och är väldigt trött på helger och kvällar. Jag skulle vilja göra något meningsfullt men är osäker på om det är i församlingen som jag ska lägga min tid. Kanske ska jag göra en insats i en icke kristen organisation och lära känna nya människor. Jag tror nämligen att jag kommer att sakna den här mixen av människor som jag i dag träffar på min arbetsplats. Eller är jag för självisk då? Många i församlingen räknar med att man ska göra nytta där. Hur tycker du att jagska tänka? Britta
Hur blir jag fri från kontrollbehovet? Jag är en typiskt duktig kvinna. Jag har ett bra yrke, en lycklig familj och fina vänner. Men jag känner att jag inte kan njuta av detta. Mitt behov av att allt ska vara så exakt som jag vill ha det blir allt mer pressande. Ska vi ha gäster hemma, måste jag städa hela huset och göra en trerätters middag. Det skulle aldrig falla mig in att bara bjuda på te och mackor (fast det skulle vara skönt ibland). Jag borde kunna delegera, både som chef och mamma, men jag gör inte det. Troligen för att jag har ett stort kontrollbehov. Hjälp mig! Hur ska jag lära mig leva mer i nuet, att njuta av mina barn och faktiskt uppskatta att jag har det så bra? Anna
Vad är verklig kärlek? Jag är en vanlig kille på 19 år och har aldrig känt mig riktigt förälskad. Mina kompisar berättar om hur kära de är, hur de jämt tänker på den personen och kan göra vad som helst för en tjej. Jag har aldrig känt så och börjar bli avundsjuk på dem. Har jag missat något? Kanske har jag bara inte upplevt riktig kärlek eller kan jag bara inte fästa mig vid någon. Jag har varit ihop med tjejer, men aldrig känt att jag skulle gå genom eld och vatten för dem, trots att jag gillat dem. Kanske är det något fel på mitt känsloliv? Kanske vågar jag inte släppa in någon på allvar. Men hur ska jag då få veta vem som är den rätta? Jeppe
