Men du, Herre, min härskare, gör väl mot mig, ditt namn till ära, befria mig i din trofasta godhet.

En bön att stämma in i. Fast det där med ”härskare” skaver förstås. Men är det inte just Guds härskarmakt vi vill åt när vi ber till honom? Ska han då bara tillåtas härska över allt annat utom mig? Varför vara rädd för hans makt om han är trofast i sin godhet?