I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format.

Våra ständiga resor och alla bilder vi tar på havet, bergen och andra naturens under kan väl ses som försök att famna och förstå skapelsens ofattbara storhet. Är våra bilder egentligen tafatta försök att lemma in oss själva i skapelsens komplexa skönhet?