Debatten i Sverige beskrivs ibland som ett slags ankdamm, där vi svenskar mest håller på att käbbla hit och dit, medan de verkligt viktiga sakerna utspelar sig i andra sammanhang.
Efter att ha träffat dussintals lutherska kristna från olika länder under ett besök som jag nyligen gjorde i USA skulle jag vilja vända på steken och säga:
Våra medkristna runt om i världen följer med stort intresse vad som händer i Sverige. Deras reaktioner är ofta en blandning av förvåning och bestörtning, men framför allt är de oerhört intresserade av utvecklingen hos oss.
Konservativa, bibeltrogna lutheraner ser inte alls Sverige som en ankdamm. I stället menar de att våra präster och kyrkokristna tillhör ”frontsoldaterna” i den andliga kampen. Bland annat anser de att den kamp som just nu utspelas i Sverige antyder vilka frågor som kommer att bli de stora diskussionsämnena i framtiden även i andra kyrkor. Vi svenskar är alltså insatta i ett slags ”ställföreträdande kyrkokamp”.
Frågan om bildandet av en missionsprovins i Svenska kyrkan är alltså ingen löjlig eller perifer fråga, tvärtom. Just nu diskuteras de svenska planerna livligt i åtskilliga andra kyrkor, både i USA och Europa.
Man kan fråga sig:varför är den andliga kampen så hård i Sverige i dag?
Hur ska vi kristna agera i dag för att vara trogna mot Jesu befallning att göra alla människor till hans lärjungar?
Att den andliga kampen i Sverige är så hård, har många förklaringar på det politiska, teologiska och andliga planet.
Politikernas kapitulation – med några få lysande undantag, särskilt bland kristdemokraterna – inför den politiska korrektheten och den så kallade homosexlobbyn innebär, att kyrkorna tvingats ta en stor del av den kamp som egentligen skulle utkämpats på den politiska arenan.Till detta kommer att flera samfund blir allt mer liberala, särskilt Svenska kyrkan. Detta är ett resultat av bland annat statens utnämningspolitik (fram till 1999 utnämnde regeringen alla biskopar). Den teologiska ”oppositionen” är i princip eliminerad genom upphävandet av samvetsklausulen 1982 och beslutet 1993 om prästvigningsstopp för kvinnoprästmotståndare.
Som ett resultat av allt detta styrs nu Svenska kyrkan av en märklig allians av ett kotteri liberala teologer och ett gäng diffusa kyrkopolitiker. I spetsen för allt detta står en ärkebiskop, som strör märkliga och halvheretiska uttalanden omkring sig, till exempel när han talar om Jesu mor Maria som ”teologisk jungfru”.
Svenska kyrkan håller på att utvecklas till ett teologiskt konkursbo. Hur kan den bli något annat när ärkebiskop Hammar till och med undrar om Gud skulle existera utan oss människor?
När kristna i andra länder får höra om situationen i Sverige brukar de baxna och undra: Hur kan en kyrka falla så djupt? Hur länge kan ni stanna kvar i en så avfallen kyrka?
Själv brukar jag hänvisa till att vi fortfarande känner kallelsen att stanna kvar och verka för en förändring, en reformation. Det är i det sammanhanget som tanken på en missionsprovins blivit så intressant för människor både i Sverige och utomlands.
Som kristna får vi aldrig ge upp vår kallelse till mission och evangelisation, varken på hemmaplan och utomlands. Att biskopar och domkapitel ofta agerar horribelt i prästvigningsfrågor (vilket både gäller dem man väljer att prästviga och dem man förvägrar vigning) är en sak mellan dem och Gud. Men det undanröjer inte ansvaret för oss, som vill vara bibeltrogna kristna, att arbeta för att evangeliet ska nå ut.
Själv tycker jag inte att tanken på en missionsprovins är den ideala lösningen – det tror jag inte att arkitekterna bakom planerna heller gör! Men i väntan på bättre lösningar är jag beredd att stödja det initiativet. Den exakta utformningen av en missionsprovins kan naturligtvis diskuteras. Personligen tycker jag till exempel att det är viktigare att börja med prästvigning av våra ”ratade” kandidater än att tillsätta missionsbiskopar.
I en känd psalm i psalmboken står det:”Verka tills natten kommer, kallelsens verk är stort.”
Gud har gett sin kyrka uppdraget att förkunna det underbara evangeliet om hans nåd mot syndare. När kyrkoledningen och biskoparna på tvivelaktiga grunder motarbetar evangeliet, bland annat genom prästvigningsstopp, tvingas kyrkfolket och vi präster att agera på egen hand.
Svenska kyrkans bekännelseskrifter anger klart och tydligt, både vem som vållar splittringen i en sådan situation och vad vi kristna behöver göra:
”Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten.” (SKB, 4. uppl. s 352)
I sanning profetiska ord från 1537 av Philipp Melanchthon.
Missionsprovinsen är en nödlösning – ja, visst. Men nöden har i hög grad skapats av biskoparna, kyrkomötet och Svenska kyrkans centralstyrelse.
