Mikael Tellbe har skrivit en artikel (Nya Dagen 29/1) som kritiserar att Reformationsbibeln har den rätta grundtexten. Det är bra att det blir en debatt om detta. Är det Textus Receptus baserat på majoritetstexten vilket stöds av 90 procent av alla handskrifter som är orginaltexten, eller är det minoritetstexten som endast stöds av 1 procent av alla manuskript?
Tellbe hävdar att minoritetstexten består av äldre manuskript och därför är mer trovärdigt än antalet manuskript. Tellbe skriver också att det Codex Sinaiticus (handskrift i minoritetstexten) är i ”mycket gott skick”. Detta är fel på båda punkterna. Textforskaren John Burgon, skriver om Sinaiticus: ”På många ställen är 10, 20, 30, 40 ord borttappade av rent slarv. Bokstäver, ord eller till och med hela meningar är ofta skrivna tvärs över varandra, eller påbörjade och omedelbart avbrutna; medan den stora blundern är, att en sats är utelämnad därför att den råkar sluta med samma ord som den föregående satsen, vilket förekommer inte mindre än 115 gånger i Nya testamentet.”
Ytterligare avviker Codex Sinaiticus från Westcott och Horts andra viktiga handskrift Codex Vaticanus på 3 000 ställen enbart i evangelierna, trots att båda är skrivna vid samma tid.
Majoritetstexten stöds av lika gamla manuskript som minoritetstexten. Harry A. Sturz har funnit 150 ställen bland papyrushandskrifterna (från 100-talet) som stöder majoritetstexten (The Byzantine Text-Type and New Testament Textual Criticism sid 61). De gamla översättningarna av den grekiska texten till exempel den första latinska översättningen och den gamla syriska översättningen stödjer majoritetstexten och innehåller många av de utelämnade verserna. Båda kan dateras till före 200-talet (International Standard Bible Encyclopedia, 1915).
Dessutom finns en bra förklaring till varför majoritetstexten mestadels består av yngre handskrifter. Texter som innehöll skrivfel användes inte av den kristna urförsamlingen, och nöttes därför inte ut. De hade därför större chans att bli bevarade.
Tellbe hävdar den geografiska spridningen som argument. Men den tidsmässiga spridningen väger tyngre, det vill säga en läsart som oavbrutet har använts under hela den kristna epoken har större trovärdighet än den geografiska spridningen. Detta stämmer också med Guds Ord, där Herren lovat att bevara sitt ord, Psalm 12:7-8 och Matt 5:18.Om minoritetstexten var originaltexten har Guds löfte fullständigt misslyckats, eftersom minoritetstexten restaurerats av texter från fjärde århundradet, och därmed varit försvunnen i över 1 400 år. Vår övertygelse är att Gud bevarat sitt ord.Tellbe hävdar att Horts och Wescotts analys stöder minoritetstexten. Men de var inte neutrala i sin inställning till Textus Receptus. Hort kallade texten "usel" och "avskyvärd", trots att han erkände att han vid tidpunkten var fullständigt oinformerad angående textfrågor. Senare forskning har visat att deras analys var grundlös.
Tellbe hävdar att en kortare läsart är ursprungligare och att det är osannlikt att någon medvetet förkortar texten. Men detta är fel. Det är ett välbekant fel att man ”tappar bort ord” i meningar när man skriver av, och Codex Sinaiticus är ett tydligt exempel på detta. Dessutom erkänner W Pickering att vid slutet av 200-talet existerade det redan handskrifter som uppvisade stor variation, inklusive värsta tänkbara förvrängningar. Villoläraren Marcion är en av dem som medvetet förkortade Bibelns text.
Reformationsbibelns text är inte ”suverän”, däremot hävdar vi att Reformationsbibelns grundtext är den rätta.
Bo Hagstedt,
André Juthe,
Svenska Reformationsbibelsällskapet
