Gör en kritisk granskning av ”Reformationsbibeln”

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Emellanåt låter det höras att den så kallade ”Reformationsbibeln” (Karl XII:s Bibel från 1703) skulle vara en mer texttrogen bibelöversättning än övriga svenska översättningar. Så nu senast i Tibor Urbans mycket positiva recension av ”Reformationsbibeln” (Nya Dagen, 7 januari 2004) under rubriken ”Revidering av Bibeln som följer apostlarnas fotspår”.Det finns i dag en organisation, Svenska Reformationsbibelsällskapet, som mycket aktivt propagerar för denna översättnings suveränitet.

Det måste sägas från början att en sådan uppfattning inte kan stå oemotsagd. Varför det?”Reformationsbibeln” bygger på den grekiska text som Erasmus satte samman i början av 1500-talet och som brukar kallas för ”Textus Receptus”. Erasmus grekiska text rekonstruerades från handskrifter som till stor del byggde på det som i dag brukar kallas för ”majoritetstexten”, det vill säga en grekisk text som stöds av de flesta handskrifter (vi har i dag inte tillgång till något originalmanuskript till Nya testamentet).

Huvudargumentet för att hålla sig till denna text brukar vara att den läsart som stöds av flest antal grekiska handskrifter måste också vara den mest ursprungliga. Det avgörande kriteriet för att hålla sig till ”majoritetstexten” är alltså inte hur gamla de grekiska handskrifterna är eller varifrån de kommer. Men egentligen är detta ett ganska märklig sätt att resonera. Vi vet ju alla av erfarenhet att bara för att en majoritet hävdar något, så innebär inte detta att majoriteten självklart har rätt.De första som på allvar vände sig emot Textus Receptus och den så kallade ”majoritetstexten” var engelsmännen Westcott och Hort, som 1881–1882 lät publicera en grekisk text som byggde på en ”kvalitetsprincip” eller ”urvalsprincip” (eklektisk text): Det är inte mängden handskrifter som avgör om en nytestamentlig läsart är ursprunglig eller inte, utan kvaliteten.

Med detta menas:

  • att avgörande för en ursprunglig läsart är handskrifternas ålder. Man konstaterade att ”majoritetstexten” byggde mestadels på texter från 800-talet och framåt. Samtidigt hade man under 1800-talet hittat ett antal betydligt äldre grekiska handskrifter till Nya testamentet som med stor säkerhet kunde dateras redan till 300-talet, bland annat ”Codex Sinaiticus”, en komplett handskrift i mycket gott skick och som visade sig innehålla hela Nya testamentet och lite till. I dag har man dessutom även hittat ett flertal papyrustexter som kan dateras redan till 200-talet och som alltså ligger betydligt närmare den ursprungliga texten i tid än vad ”majoritetstexten” gör.
  • att handskrifternas geografiska spridning blev avgörande för tillförlitligheten. Problemet med ”majoritetstexten” är att det visat sig att de flesta handskrifter som räknas till denna textgrupp kommer från ett och samma geografiska område i Syrien (därav kallas denna text även för ”den bysantinska texten”). Varför finns det så många liknande handskrifter från just detta område? Det berodde inte minst på att klosterväsendet hade växt sig starkt här. I klostren hade man skapat goda förutsättningar för att kunna kopiera och bevara handskrifter. En mängd handskrifter från samma geografiska område är därför ingen garanti för tillförlitlighet. Vida överträffande är en läsart som visar sig vara allmänt använd av kyrkan i ett stort geografiskt område.
  • att i mer eller mindre all bedömning av antika texters tillförlitlighet, nytestamentliga som profana, arbetar man i dag efter principen att den läsart är mest ursprunglig som bäst förklarar uppkomsten av andra läsarter. Det var genom att gå igenom hela Nya testamentet på detta sätt, vers för vers, som Westcott och Hort kunde tillskriva den så kallade alexandrinska (eller neutrala) texttypen det största värdet, inte den bysantinska texten.

Inom textkritisk forskning arbetar man också utifrån principen att en kortare läsart är mer ursprunglig än en längre. Det är alltså troligare att antika skrivare med tiden lade till något i texten (till exempel i avsikt att förtydliga något) än att dessa medvetet skulle ha förkortat texten. I jämförelse med de allra tidigaste handskrifterna till Nya testamentet har ”majoritetstexten” (och därmed även ”Reformationsbibeln”) i stort sett genomgående längre läsarter.Samtliga exempel som Tibor Urban hänvisar till som stöd för att ”Reformationsbibeln” skulle vara en bättre bibelöversättning är exempel på liknande längre eller förtydligande läsarter.

Till exempel, angående tillägget i Rom 8:1 (”Så finns nu ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus, de som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden”) är det tämligen lätt att konstatera att detta tillägg hos ”majoritetstexten” är av senare datum och har med stor sannolikhet inte funnits med från början.Det betyder inte att dessa tillägg inte har något värde, men att hävda att ”majoritetstexten” skulle vara en mer ursprunglig och texttrogen grekisk text än den grekiska text som i dag vanligtvis används inom allt bibelöversättningsarbete världen över, är inte bara behäftat med svårigheter, utan med rena felaktigheter.

Mikael Tellbe

Läs mer: Mikael Tellbe har fel om bibliska handskrifter

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Foto: Jacob Zetterman
Foto: Jacob Zetterman
Kristna lobbyorganisationer
Sveriges kristna råd utövar påverkansarbete mot regeringen, som i det här fallet då Juluppropet lämnas över till justitieminister Morgan Johansson.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo