Berget går inte ekumenikens väg

När nu ytterligare en grupp människor i svensk kristenhe­t – kommuniteten på retreat- och kursgården Berget i Rättvik med dess föreståndare Peder Bergqvist – meddelar att man bryter upp och konverterar till den katolska kyrkan, ställs på nytt frågan om innebörden av en ekumenisk hållning på sin spets.

Naturligtvis är detta en händelse som berör mig – liksom otaliga andra – personligen, då Berget under fyra decennier varit en andlig oas och ett viktigt ekumeniskt brofäste i vårt land. Förhoppningsvis kan denna plats även i framtiden vara en vital andlig miljö, men det blir då i praktiken i rollen som katolsk stiftsgård. Det är inte att förakta. Men det är något annat än att vara ett ekumeniskt brofäste, framför allt på den sida som utgörs av Svenska kyrkan.

Att enskilda människor av personliga skäl väljer att konvertera har jag den största respekt för. Det kan då ofta handla om en lång process som lett till att man funnit sitt andliga hem i en annan kyrka. Övertygelser som måste följas.

Däremot behöver det med klarhet sägas: Ekumeniska skäl kan aldrig användas som motiv för en konversion.

Gemenskapen på Berget motiverar sitt beslut med att man nu tar ”ytterligare ett steg mot kyrkans synliga enhet”. Det är inte bara en romantisk idé. Det går på tvärs mot vad viktiga frontgestalter i den internationella ekumeniska rörelsen i vår tid gett uttryck för. Här räcker det att nämna broder Roger av Taizé och Enzo Bianchi i den ekumeniska kommuniteten i italienska Bose. Eller Focolarerörelsens grundare, Chiara L­ubich.

Låt mig ta Bose som exempel. Denna märkliga, och förunderligt vackra, plats vid foten av Alperna har de senaste tio åren fått en nästan lika stor ström av besökare från Sverige som Taizé länge haft. För mig har vänskapen med denna gemenskap varit avgörande och klargörande, inte minst vad gäller just ekumenikens väg. Bose under Enzo Bianchis ledarskap framstår alltmer som ett avklarnat tecken på vad en autentisk ekumenisk hållning i vår tid kan innebära.

En större tydlighet än vad som här praktiseras är svår att tänka sig. Det konsekvent öppna nattvardsbordet är en stor sak i sig, med tanke på att mässan firas enligt romersk ordning och majoriteten av bröderna och systrarna är katoliker. Men en liknande eukaristisk gäst­frihet praktiseras i dag på många håll i Europa.

Med vilken rätt kallar sig då denna kommunitet ”ekumenisk”?

När Enzo Bianchi, själv katolik, tar emot människor från andra kyrkor som vill inträda i kommuniteten, tillåter han inte att dessa konverterar och blir katoliker. Man är däremot välkommen som fullvärdig medlem under förutsättning att man förblir trogen den kyrka i vilken man har sina rötter. Detta manifesteras ytterst vid löftes­givningen. När den som inträder i klostret ger sina slutliga löften tas de på plats även emot av en ledare från den kyrka personen kommer från. En pingstpastor om det är en pingstvän. En luthersk biskop om det är en lutheran. En katolsk biskop om det är en katolik.

Här kan man tala om att ”ta steg på enhetens väg”.

Det faktum att påven Franciskus för en tid sedan anlitade just Enzo Bianchi som personlig rådgivare i ekumeniska frågor – ingen i Vatikanen är omedveten om hur radikal dennes ekumeniska hållning är – säger åtskilligt. Det är långt ifrån alla katoliker – kanske inte ens påven själv – som i dag framhåller att vägen till kyrkan­s synliga enhet skulle vara att kristna i andra kyrkor övergår till Rom.

När Bergets föreståndare m­otiverar sitt och sina vänners beslut, väljer han att inte dölja den frustration som drivit fram handlingen. Frustration över den kyrka man nu lämnar. Det är inte min sak att kommentera.

Men även det som kan vara begripligt är inte alltid försvarligt.

Kyrkan har under de mest mörka av sekler förnyats genom att personer som lidit av tillståndet likväl valt trofast­hetens väg.

Många av oss som tror på, ber om och söker verka för kyrkans synliga enhet, håller envist fast vid att det finns en annan väg än kyrkopolitikens, maktspråkets ("kom till oss så blir vi eniga"), frustrationernas ("vi går för vi orkar inte längre") och de oändliga sammanträdenas väg.

Få har formulerat och förkroppsligat denna väg radikalare än fader Matta al-Miskin (död 2006), det senaste seklets kanske främste profetgestalt i den koptiska kyrka, vars patriark, påven Tawadros II, nyligen besökte Sverige. Fader Matta sa:

”Vi måste börja leva tillsammans i trons enda och innerst­a väsen innan vi kan enas om innehållet.”

Den helige Andes väg är alltid överraskande, oväntad, oförutsägbar. Men för att få vara med om det oväntade är det nödvändigt att ha modet att vänta.

Peter Halldorf, författare och föreståndare för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.