En reflektion, med anledning av det nya nätverket 'Vägen'.
Jag har trettiosex år bakom mig som pastor i frikyrkan och präst i Svenska kyrkan.
Mina elva år i Svenska kyrkan ser jag på med tacksamhet och glädje. Inte för att jag där alltid har funnit kolleger som delat mina övertygelser, men för att jag fått dela arbetsgemenskapen med just de som inte haft samma tankar som jag själv.
Jag har på lediga söndagar fått lyssna till stolligheter som jag själv aldrig skulle ha formulerat (hoppas jag) men också till välsignelser som jag inte heller skulle ha kunnat förmedla. Kort sagt har just bredden, vidden, spännvidden om man så vill, varit en – just – välsignelse.
Likaså i mötet med människor – kanske framför allt konfirmanderna. Dessa växande, nyfikna, ibland tröga, men alltid underbart levande ungdomar som med sin konfirmandtid fick tid att fundera och bilda sig en egen tro, en egen uppfattning. Vilken rikedom att i det arbetet inte bara ha medarbetare med samma övertygelser, men (det jag framför allt tänker på) en pedagog som i vissa frågor inte alls tyckte som jag tyckte att man skulle tycka. Visst visste jag att jag "hade rätt", precis som min pedagog visste att hon också "hade rätt".
Nu kunde vi för ungdomarna vara ett bevis på att i kyrkan ryms vi alla – vare sig vi tänker si eller så. Vi lever alla inför en gemensam Herre – som inte handlar med oss efter våra korrekta åsikter, men efter sin oändliga kärlek.
Vi kan till tider säkert behöva stärka oss i umgänget med andra som delar vår övertygelse. Men den stora rikedomen i att vara en del av kyrkan är ju att stötas och blötas med dem som – i våra ögon – har fått det mesta om bakfoten.
Det är där någonstans, vid bakfoten, som vår Herre, tror jag, hittar sina trognaste lärjungar. De som inget annat vet än att han – och inga åsikter – är livets mening.
Tomas Söderhjelm