Tidigare artikel: Sverige har råd att hjälpa
Storskalig flyktinginvandring från mindre utvecklade länder med radikalt annorlunda kultur kan inte förväntas vara samhällsekonomiskt lönsamt för ett land som Sverige varken på kort eller lång sikt (se till exempel Robert Rowthorn, 2008; Paul Collier, 2015).
Den kraftiga flyktinginvandringen orsakar även stora sociala problem, exempelvis i form av ökad kriminalitet och gettoisering. Vi ser detta redan nu i till exempel Malmö, Landskrona, och flera stadsdelar och förorter i Stockholm och Göteborg. Välfärdsstaten kräver en relativt hög sysselsättningsgrad hos befolkningen, och flyktinginvandrare klarar inte av att bli självförsörjande i den utsträckning som krävs. Vår flyktingpolitik måste alltså baseras på humanitära skäl och inget annat.
Men vad Micael Grenholm (Dagen 20/11) inte verkar inse är att vårt flyktingmottagande nu antar sådana proportioner att det inte bara utgör en stor ekonomisk belastning för samhället, utan att det kommer att orsaka en systemkollaps om inget görs. Sverige har helt andra ambitioner med sin välfärdsstat än vad länder som Turkiet, Egypten, Libanon och Jordanien har, och det är betydligt mer effektivt för Sverige att stödja dessa länder i deras flyktinghantering (genom exempelvis UNHCR) än att bereda plats åt flyktingarna i Sverige.
Vi måste faktiskt bestämma oss: Antingen behåller vi välfärdsstaten men blir då tvungna att kraftigt strama åt flyktinginvandringen; eller också fortsätter vi med dagens generösa flyktingpolitik men blir då tvungna att successivt montera ner välfärdsstaten, skrota vår arbetsmarknadslagstiftning, öppna för en betydande låglönemarknad, introducera privata lösningar för sjukvård och skola, etcetera.
Vi kan naturligtvis välja den senare vägen, men i så fall måste svenska folket först få säga sitt. Invandringen och välfärdsstatens eventuella avskaffande måste då göras till huvudvalfråga, våra politiker måste bidra till en saklig och klargörande debatt i frågan, media måste upphöra med sin vinklade och tendensiösa rapportering kring flyktinginvandringen, och sedan kan svenska folket göra ett välgrundat val i frågan.
Micael Grenholm vill vara en god människa, men detta driver honom in i en otyglad idealism med bristande verklighetsförankring. Grenholm lägger fram en vision om "en rättvis, jämlik värld, där Guds skapelse vårdas och där ingen behöver lida nöd".
Min egen förståelse av eskatologin är snarare att vi inte kan förvänta oss något globalt fridsrike före Jesu återkomst. Man kan tycka att nationalstaten med dess interna välfärdssystem är en introvert och exkluderande konstruktion, men i en fallen värld är det svårt att se några bättre alternativ.
Vi i Sverige – och vi kristna i synnerhet – ska hjälpa människor på andra platser i världen till ett drägligare liv, men det finns faktiskt en (rimlig) prioritering som innebär att Sveriges interna behov går före.
Sverige bör inskränka de asylgrundande skälen till dem som omnämns i FN:s flyktingkonvention. Detta skulle i stort sett innebära en upprepning av det "Lucia-beslut" som togs av den socialdemokratiska regeringen 1989.
Med tanke på att Sverige under de senaste åren tagit emot mångdubbelt fler flyktingar per capita än de flesta andra EU-länder och med tanke på att i stort sett alla som söker asyl i Sverige passerat andra (säkra) länder längs vägen, menar jag att detta är en högst rimlig hållning.
Detta skulle tvinga flyktingar att söka asyl i andra länder, och det skulle bli ett sätt att faktiskt sätta kraft bakom orden om att fler EU-länder måste ta sitt ansvar i flyktingmottagandet.
Martin Kroon (KD), professor i materialmekanik vid Malmö högskola
