Sverige har råd att hjälpa

Martin Kroon argumenterar (12/11) för att Sverige inte längre ska ta emot flyktingar som flyr från krig. Det är ett häpnadsväckande d­åligt förslag, och argumenten som leder fram till det är väldigt bristfälliga.

60 miljoner människor i världen har flytt sina hem, ungefär hälften av dem är barn. Cirka 38 miljoner av dessa har flytt inom sitt eget land. Av de c­irka 20 miljoner flyktingar som finns i resten av världen har u­tvecklingsländer tagit emot 86 procent.

De allra flesta flyktingar flyr från konfliktdrabbade länder såsom Syrien, Irak, Afghanistan och DR Kongo, och den stora majoriteten tas inte emot av rika länder i Europa eller Nordamerika utan av fattiga länder i närområdet.

Turkiet, Egypten, Libanon och Jordanien har tillsammans en tiondel av EU:s BNP, men de har tagit emot tjugo gånger fler syriska flyktingar än EU. Enbart Jordanien har två promille av EU:s BNP, men har tagit emot fyra gånger så många syriska flyktingar.

Jordanien och Libanon har inga resurser att hjälpa flyktingarna, varför UNHCR och andra FN-organ får gripa in. De är dock kraftigt underfinansierade, och UNHCR har flera gånger kritiserat EU för att vi inte öppnar lagliga vägar för flyktingarna och avlastar de fattiga utvecklingsländerna.

Martin Kroons problem­formulering är dock inte hur utvecklingsländerna kan avlastas eller hur flyktingar kan få det bättre, utan han oroar sig för Sverige. Sverige förlorar pengar på att ta emot flyktingar, så därför ska vi inte längre ge asyl till dem som flyr från krig, menar han.

Är invandringen verkligen en förlustaffär? Kroon hän­visar till ekonomerna Jan Ekberg och Jan Tullberg, men Ekberg har vänt sig emot att man använder hans beräkningar för att argumentera för sänkt invandring, eftersom det avgörande är förbättrad integration på arbetsmarknaden och minskad diskriminering. Kroon skyller på invandrares utbildningsbakgrund, men sådant kan och bör förbättras, och det är precis vad Ekberg förespråkar.

Tullberg å sin sida är inte seriös, han räknar invandrare som en kostnad både om de tar emot bidrag och om de arbetar, vilket han har fått mycket kritik för.

Även om invandring skulle vara en nettokostnad måste vi dock fråga oss: Varför är det ett problem? Varför får Sverige som ett av världens rikaste länder inte bli fattigare? Vi har världens sjätte rikaste hushåll enligt Global Wealth Report och världens tionde största ekologiska fotavtryck; om alla levde som svenskar skulle det krävas 3,7 jordklot. Vår utmaning är inte att bli rikare, utan att leva enklare och minska vår höga levnadsstandard.

Detta hänger tätt ihop med den världsvision vi kristna bör ha: En rättvis och jämlik värld, där Guds skapelse vårdas och där ingen behöver lida nöd. Jesu efterföljare ska sträva e­fter att det blir "lika för alla" (2 Kor 8:14).

Detta kräver både ökat b­istånd och ökad invandring. Dessa strategier står inte i motsatsförhållande till varandra: Eftersom invandrares remitteringar uppgår till större summor än det officiella biståndet så leder minskad invandring till minskat bistånd.

Det är de rika som behöver göra uppoffringar för ökat b­istånd, inte de fattiga.

Det värsta med Martin Kroons förslag är att det u­rholkar asylrätten. Han nämner kort att Sverige måste dra sig ur "EU-samarbetet på detta område": Det syftar på att Sverige är bundna enligt EU-regler att ge asyl till människor som flyr från krig. Ett krig är förstås minst lika dödligt som personlig förföljelse. Att riva upp dessa å­taganden av ekonomiska skäl när man redan är ett rikt land är absurt.

Martin Kroons förslag är både orimligt och omoraliskt.

Micael G­renholm, aktivist och debattör.