28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkans sönderfallande system

Har Svenska kyrkan märkt att grundförutsättningen för den kyrkliga indelningen och självförståelsen är undanryckt? Det undrar Biörn Fjärstedt, biskop emeritus i Visby stift.

Fram till 31 december 2015 var församlingen minsta geografiska administrativa indelning i det svenska statssystemet. Den gällde för folkbokföring och allmänna val. En gång var den ordningen kristningstidens gåva till ett blivande Sverige: Lokal demokrati och närhetsprincip. Nu har staten slutgiltigt kastat loss från Svenska kyrkan. En epok är över.

Därmed är en grundbult i Svenska kyrkans självförståelse utdragen. En församling var länge ett överblickbart geografiskt område, där människor i en rimlig mening kunde församlas. Det kunde bli litet si och så i praktiken.

I städerna blev församlingarna för stora för att kunna församlas i ett sammanhang, Brännkyrka värst med 80 000. Frikyrkorna hade då i hundra år eller så lanserat ett annat församlingsbegrepp, kongregationalistiskt som det kallades, att en församling är de som församlas till gudstjänst i en viss form.

Svenska kyrkans grundidé efter reformationen på 1500-talet var att kyrkan är en gemenskap i vilken Guds ord rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. För det behövdes en präst och utöver det ett stift med biskop. Frikyrkorna från 1800-talet tänkte sig att kunna ta över men kom inte så långt och har nu måst slå sig samman. Dock utan att ha hittat ett nytt församlingsbegrepp. Pingströrelsen, som var just en rörelse, benämner sig numera FSS, Fria församlingar i samverkan.

Har Svenska kyrkan märkt att grundförutsättningen för den kyrkliga indelningen och självförståelsen är undanryckt? Den fortsätter som om Axel Oxenstiernas administrationsmodell efter Reformationen fortfarande gäller, bara det att större enheter, storpastorat, skapas för att fortsätta som förr, under en missledande slogan Närhet och Samverkan.

Under tiden har många av de orientaliska kyrkorna etablerat sig på svensk mark med sina urgamla mönster för församlingar och identitet. För Svenska kyrkan liksom de politiska partibildningar den lierat sig med gäller av allt att döma poeten W.B. Yeats dystra utsaga: ”Things are falling apart; the centre cannot hold, thus anarchy is loosed upon …”. Systemen hotar att implodera eftersom det inte finns ett centrum som håller ihop.

Den kristna kyrkan hade från allra första början en identitetskapande symbol, som Jesus gav sina lärjungar i Övre salen. Han omformade påskmåltiden till det nya förbundets måltid, Herrens måltid, med välsignat bröd och vin, nattvarden. Den har sedan dess varit kyrkans sammanhållande kitt.

De som deltar i Herrens måltid blir på ett hemlighetsfullt sätt förenade med varandra och med den uppståndne Kristus. Genom hans offer på korset försonas de med Gud fadern. Fram till 1500-talet gällde mönstret överallt: Mässan firades som det sammanhållande, vare sig de troende deltog i måltiden eller avvaktande såg på. De protestantiska kyrkorna norr om alperna avvek från grundmönstret. I gengäld måste de låna ett yttre sammanhållande ramverk av den världsliga regimen och bli statskyrkor i en eller annan form. De som ville stå fria, levde i praktiken ändå kvar inom majoritetskyrkornas statliga ramverk.

Men nu är det slut på det för Svenska kyrkans del från och med 1 januari 2016. Ett tag såg det ut som om de politiska partierna i de kyrkliga beslutsorganen, i kyrkomötet främst, kunde ersätta staten. Men nu är de i kris och faller isär. De har, med Yeats ord, inga centra, som förmår hålla ihop det hela. Svenska kyrkan måste rimligen snabbt dra sig ur de sönderfallande systemen för att inte dras med i raset.

Egentligen råder det inga delade meningar om vad som är den kristna gemenskapens sammanhållande kitt, dess mittpunkt: Herrens måltid på Herrens dag, söndagen, och på festdagar. Inget nytt behöver hittas på. Det gäller att gå till handling.

Även frikyrkorna bär på insikten och börjar allt oftare tillämpa den. Det skulle också vara en suveränt enkel väg att åstadkomma den kristna enhet alla säger sig längta efter och som Kyrkornas världsråd lyfte fram redan i New Delhi 1961 och Uppsala 68 entusiastiskt beslöt: en enda kyrkogemenskap på en plats.

En enhet för att världen skall tro, som var Jesu enträgna sista bön i Övre salen. Den enheten sammankittas i Herrens måltid, eukaristin.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus i Visby stift.

Fler artiklar från Debatt