För ett par val sedan löd Kristdemokraternas slogan: "Ett mänskligare Sverige". I dag om någonsin borde vi använda denna vår slogan och betona den mest kristdemokratiska principen av alla, det unika och lika människovärdet.
När opinionsmätningar ibland visar på högre siffror för partiet är jag rädd för att det tolkas som att vi är på väg mot ett mänskligare Sverige med vår politik. Jag är inte säker på det. Jag undrar snarare om det är så att vi börjat attrahera andra typer av väljare, som inte alla har de kristna värderingarna med sig i praktiken? Att sträva mot att ”ta över de gamla moderaterväljarna”, de som övergav sitt parti under Alliansens tid vid makten, är förgäves. De har gått tillbaka till Moderaterna eller gått vidare till Sverigedemokraterna (SD).
Tidigare kallades ibland KD för "moderat light" – nu möter jag ibland åsikten att vi blivit "SD light". För egen del vägrar jag att låta mitt parti bli ett fäste för personer som vill att vi närmar oss SD, eller att vi ska bli mer "konservativa". Jag tror inte vårt land behöver ett sådant parti, däremot ett kristdemokratiskt parti som öppet vågar diskutera politik på alla arenor.
Det betyder inte att vi ska bortse från det faktum att vi behöver veta vilka personer som kommer till vårt land, att vi ska kunna ta hand om alla på ett värdigt sätt eller att de offentliga resurserna måste räcka till.
Men det betyder att när vi börjar schackra med värderingarna – att vi ska ta hand om vår nästa, ge av det vi kan och bidra till det gemensamma bästa i samhället – som så många av våra medlemmar och väljare levt med i hela sina liv så glider vi långsamt ner på värderingsskalan.
Kristdemokraterna har haft och har medlemmar och väljare som varit starkt engagerade i ideellt arbete och biståndsfrågor. Många av dem är nu gode män åt ensamkommande flyktingbarn, är familjehem, flyktingguider, ordnar språkkaféer, insamlingar av kläder och pengar till behövande nyanlända, med mera.
Det pågår en enorm aktivitet runt om i vårt avlånga land med berömvärda insatser både från dem som länge vetat vad frivilligt arbete innebär och de som nyss insett glädjen i att göra något för andra. Är det något parti som borde uppmärksamma detta och uppskatta vad det civila samhället gör på alla nivåer, så är det Kristdemokraterna.
Att ropa på de offentliga resurserna i första hand är att bygga samhället från fel håll, har vi tyckt förut. Subsidiaritetsprincipen talar om att du och jag i de små nära gemenskaperna som familjen och förenings- och församlingslivet utgör ska ta hand om varandra, därefter kommer kommunen och övriga politiska nivåer. Självklart måste lagar fungera som stöd och myndigheter få utökade resurser för att klara den anhopning av ärenden som kommit i och med det stora mottagande av flyktingar som Sverige har, men allt detta behöver samverka med varandra.
Att människor ska kunna få arbete och bidra till sin egen försörjning är den viktigaste politiska åtgärden att åstadkomma för alla oavsett härkomst. Om inte pengarna räcker till för det som behövs, känner man sig inte delaktig i samhället.
Därför är jag emot förslag som syftar till att göra löner lägre för olika grupper, det är snarare viktigt att arbetsgivare görs medvetna om de lönestöd som finns för att anställa men även att de sociala avgifterna sänks generellt.
När fler får arbete ökar konsumtionen och skatteintäkter kommer in till vår gemensamma välfärd. Där spelar civilsamhället också en viktig roll, genom det stora antal praktikplatser många organisationer erbjuder för att fler ska kunna gå vidare till arbete eller utbildning. Inte minst sker också något med människor som får komma in i en gemenskap, prova på nya uppgifter och lära känna olika verksamheter.
Det är så ”ett mänskligare Sverige” byggs, inte genom att dra in ersättningar, stänga gränser och sudda ut värderingarna.
Penilla Gunther, riksdags- ledamot för Krist- demokraterna