28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Slaven blir till en älskad broder

Gud har förbättrat vår kultur, men det kanske inte betyder att vår postmoderna kulturs spontana rättsuppfattning behöver vara den självklara normen utifrån vilken vi läser Bibeln? Ingen som verkligen tror på Jesu snara återkomst kan hålla­ inne med budskapet.

Tack Kent Johansson för din boll tillbaka i samtalet kring de svåra buden i Gamla testamentet (Dagen 27/1).

Jag delar din brottning att få ihop det som vår Herre Jesus har uppenbarat av sin fullkomlige Far, som är godhet och ljus och inte mörker (1 Joh 1:5, Jak 1:17), med dessa ”hårda bud” som gavs i en hård tid.

Just den vers du nämner (2 Mos 21:21) har jag själv suckat över i tio år som den kanske svåraste utmaningen mot Guds karaktär. Hur kan Gud tillåta att en slavägare får slå sin slav och komma undan med det ifall slaven lever 1-2 dagar till?

Men om man tänker efter – är "lever" den enda möjliga översättningen? Jag öppnade i dag min hebreiska Bibel och läste stället igen – och plötsligt öppnade Gud mina ögon för en annan möjlighet. I hebreiskan står det: om han yaamód, ett verb som i grunden betyder "stå". Det kan betyda "bestå", alltså överleva, men det kan också översättas "stå upp", som när Daniel skulle uppstå vid tidens slut (Dan 12:13).

Så översätter till exempel engelska NIV: ”he is not to be punished if the slave gets up after a day or two”, alltså om den slagne blir frisk igen – en perfekt parallell till det föregående budet i vers 18-19. Denna alternativa översättning hade jag förespråkat som fotnot i den reviderade Folkbibeln 2015 om den inte redan var publicerad.

I de befintliga fotnoterna förtydligas dock något som jag tror vi bör komma ihåg när vi i dag läser Moseböckernas bud kring slavar – frågan är om hebreiskans eved här ens bör översättas med "slav", eftersom ordet även används om fria tjänare och till och med kungliga ministrar (1 Kung 1:47, Neh 2:10).

Moseböckernas eved var kontraktsanställd på sex år (2 Mos 21:1), ungefär som 1800-talets statare på ettåriga bindande anställningskontrakt, och hade fått ut sin lön i förskott för att betala av en skuld (5 Mos 15:12).

Sammanhanget antyder att köparens käpp användes i tillrättavisande syfte, i det fall hans eved inte utförde arbete motsvarande den lön han fått ut i förskott. Därav orden ”det är ju hans egna pengar” – och jämför hur samma hebreiska ord för ”käpp” används i Ords 26:3, ”riset för dårars rygg”.

Visst är detta en bra bit från vår tids syn på anställdas rättigheter, men man bör samtidigt tänka på att även en svensk husbonde hade laglig rätt att aga sitt tjänstefolk ända fram till 1920.

Det var detta jag menade med att Gud har förvandlat forntidens barbari steg för steg. Hednafolkens slavsystem uppgraderades till långtidskontrakt och omgärdades med uppmaningar till värme och omsorg, vilket inkluderade ett frikostigt avgångsvederlag (5 Mos 15:13f). Och till slut, när folket var redo för det, blev slaveriet omöjligt.

Så upprättade Paulus slaven Onesimus (Filemon v 16), som vi sjunger varje jul i O helga natt: ”Uti din slav du ser en älskad broder”.

Till sist bara en fundering till oss alla som 2000-talskristna: Gud har förbättrat vår kultur, men det kanske inte betyder att vår postmoderna kulturs spontana rättsuppfattning behöver vara den självklara normen utifrån vilken vi läser Bibeln?

Jesus säger att han lyfter oss långt över tjänarens nivå (Luk 12:37, Joh 15:15), men han manar oss också att inte insistera på våra egna rättigheter (Luk 17:7-10). Det stod andligt still i Laodicea (Upp 3:14-22) – kan det hänga ihop med att namnet kan översättas ”folkets rätt”?

En tanke för oss alla som försöker leva som hans lärjungar mitt i en lättkränkt rättighetskultur.

Tony Larsdal,

präst och bibelöversättare

Fler artiklar från Debatt