Nu har det hänt igen. Bomber exploderar i en av Europas storstäder. Människor lemlästas och mister sina liv. London, Madrid, Paris. Och nu Bryssel.
Vi börjar bli vana. För 20 år sedan stannade samhället av vid sådana händelser. Nu blippar något till på mobilen, och jag gör en mental notering att kolla in det efter lektionen. På kvällen orkar jag knappt ens lyssna till sammandrag och analyser. Samma människor säger samma saker som alltid, inget är nytt.
Läs mer: Efter terrorattackerna i Bryssel: Påven och Kyrkornas Världsråd manar till bön
Bakom dådet ligger muslimska salafistiska jihadister, och genast hamnar fokus på detta. Att de är terrorister. Men framförallt att de är muslimer.
Någon lyfter rösten för att säga ett detta inte är islam, och elden bryter lös. I sociala medier reagerar människor, inte minst kristna, med vrede över alla försök att "mörka" kopplingen till islam.
Och jag måste säga: Jag förstår dem inte alls. Ingen, utom möjligen den yttersta vänstern som försöker analysera allt utifrån sociala klasskillnader, förnekar väl att jihadism har med islam att göra? Det är ju befängt. Vem mörkar det? Var?
Och jag funderar: Varför är det så viktigt att påpeka det uppenbara – att de som utför mord i Allahs namn, med hänvisning till Koranen, har kopplingar till den muslimska religionen? Varför måste detta predikas från hustaken? Om det inte är ett försök att dra alla muslimer över en kam förstår jag ingenting.
Ska vi förbjuda islam? Avhumanisera 1,6 miljarder människor på jorden som potentiella mördare? Likt Donald Trump föreslå att de förbjuds resa in i våra länder tills ”we have figured out what’s going on”? (Översatt till svenska: Tills vi har listat ut vad som pågår). Vad vill man uppnå med dessa upprepningar av det självklara?
Läs mer: Var inte rädda – var inte dumma
När muslimer och andra går ut och säger ”detta är inte islam” så är det ju inte ett sätt att mörka någonting, utan ett sätt att ta avstånd, att markera att det som skett representerar ett fruktansvärt sätt att tolka och praktisera religionen. Ska vi inte vara glada för sådana ställningstaganden?
Men kanske klämmer skon egentligen någon annanstans. Vill man genom att anklaga sådana för att "mörka" säga att det bara finns en "sann" tolkning av islam, som utgör religionens essens? Troligen är det så.
Och i så fall ligger den verkliga religiösa kopplingen inte där. Anledningen till att många kristna som är präglade av en biblicistisk eller fundamentalistisk tradition stämmer in i denna kör, är ju just att deras eget sätt att förhålla sig till heliga texter får sätta ramen för analysen. De har inte alla gånger förstått dynamiken mellan troende kommunitet, heliga skrifter, traditioner, erfarenheter och sociala förhållanden som tillsammans utgör den mix utifrån vilken religiösa förhållningssätt formas.
Ja, islams texter innehåller mycket våld. Det gör även Bibelns (särskilt Gamla testamentets). Det betyder inte att religioner som vördar dessa texter som heliga med nödvändighet, om de är "sanna", måste bejaka eller praktisera en våldstradition. Det finns andra förhållningssätt, andra sätt att relatera till helig skrift, än försök till "bokstavstro". En religions utformning definieras främst av den tolkande och praktiserande kommuniteten, inte av givna axiom i skrivna eller andra urkunder.
Vår uppgift som kristna borde, i stället för att demonisera islam, vara att stödja och uppmuntra de starka krafter som verkar inom denna tradition för en utveckling mot demokratisering och frihet.
För när allt kommer omkring har en kristen bra mycket mer gemensamt med en muslim – vad gäller till exempel världsbild, människosyn och etiska premisser – än en sekulariserad ateist.
David Nyström, lektor i Nya testamentets exegetik vid Göteborgs universitet
