Efterkrigstiden var avkolonialiseringens tidevarv. Indien stod för startskottet genom att slå sig fri från Brittiska samväldet 1947. Den era som inleddes i början av 1700-talet gick i graven och ingen som reser till Indien i dag kan undgå att lägga märke till de spår britterna lämnat, inte minst språket. Nästan alla kolonialherrar gav upp sin överhöghet först efter betydande konflikter med de olika koloniernas egna befolkningar.
Inte sällan uttryckte européerna undran över att kolonins inhemska befolkning gav uttryck för sådan frihetsvilja och vrede. ”Vi som har haft det så bra tillsammans! Och vi som har gjort så mycket för detta land. Var finns tacksamheten?” undrade européerna. Blindheten för den egna ställningen var påfallande.
Den enskilde brittiske, franske och spanske tjänstemannen kunde förstås ha olika drivkrafter i sitt liv och kärleken till landet där man kommit att bo var ofta stark och äkta. Men kolonialmakten som sådan drevs knappast av kärlek. Kolonierna handlade om herravälde, om råvaror och marknad för egna varor, om strategiska baser och liknande.
De politiska partierna är i överförd bemärkelse kolonialherrar i Svenska kyrkan. De är härskare på främmande mark. Den enskilde kyrkorådsledamoten kan ha olika drivkrafter och många gånger äkta omsorg om kyrkan men de politiska partierna som rörelser är klart medvetna om att det handlar om att utöva makt.
Svenska kyrkan har inga rikedomar eller en organisation som man i dagsläget vill åt – så var det för Gustav Vasa 1527. Undantaget är ett antal kyrkorådsordföranden i större pastorat som berikar sig grundligt. Däremot är Svenska kyrkan som Sveriges största frivilligorganisation en arena för opinionsbildning och ideologisk kamp.
De politiska partierna, med Socialdemokraterna i spetsen, har i kyrkan drivit frågor om demokrati, om ordning och reda utifrån tio Guds bud och svensk identitet med bevarande av kyrkobyggnaderna såsom kulturarv. Viktiga frågor som inte nödvändigtvis strider mot kyrkans ideologi men knappast är den kristna kyrkans centrum. I centrum finns bara Jesus Kristus och han är helt ointressant för såväl socialdemokrater som sverigedemokrater. De och övriga partier är ju religiöst neutrala och bör så vara i vår pluralistiska samtid.
De politiska partierna har varit mycket framgångsrika i att tämja Sveriges kristenhet. Det har varit ett av syftena med närvaron i Svenska kyrkan. Läs gärna avhandlingen ”Nytt vin i gamla läglar: Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944–1973” av Daniel Avunger (Församlingsförlaget 2006).
Svenska kyrkan är en koloni. De politiska partierna är förtryckande härskarmakter. Inte i kommun och riksdag, men i kyrkan. Kolonialtiden närmar sig nu sitt slut. Låt höstens kyrkoval bli det sista med partipolitiska inslag. Låt oss skiljas som vänner.
När fransmän och britter bittert lämnade sina kolonier var deras avskedsgåvor inte sällan att de saboterade elförsörjningen genom att slå sönder ställverken eller att de hällde cement i avloppssystemet.
Politiker av alla färger: välj en annan väg. Gå frivilligt. Låt oss ta varandra i hand, tacka för den tid som varit, och sikta på fortsatt samarbete som två fria aktörer i det svenska samhällsbygget. Dubbelt medborgarskap behöver då inte vara något problem.
Björn Helgesson, präst i Olaus Petri församling Svenska kyrkan, Örebro.
