För de flesta är det en otänkbar tanke att ärkebiskop Antje Jackelén skulle leda Svenska kyrkan och samtidigt vara partiledare för samma kyrkas politiska parti i riksdagen med en tredjedel av rösterna. Att statsminister Stefan Löfven leder det största politiska partiet i riksdagen och samtidigt har en tredjedel av makten i Svenska kyrkan tycks märkligt nog inte besvära särskilt många.
Svensken känner annars, på goda grunder, ett djupt rotat obehag när organiserad religion och samhällsfunktioner sammanblandas. Allt sedan den katolska kyrkans verksamheter och egendomar i Sverige konfiskerades och förstatligades i samband med reformationen, och makten över kyrkan gavs först till kungen och sedan till riksdagen, har medborgarna i olika grad fått smaka på vad en statsapparat som styr folket med religion innebär.
Från husförhör och skampall och socknens präst som den enda läraren, via censur av alla andliga böcker i landet och yrkesförbud för de med fel religiös tillhörighet, till vår egen kungafamiljs självvalda avsägelse av sin religionsfrihet till förmån för den lutherska läran. Sammanblandningen av organiserad religion och politik i Sverige har djupa rötter.
Det var välkommet när Sverige år 2000 skulle separera statskyrkan från staten – Svenska kyrkan skulle omvandlas till en frikyrka bland andra. Idén om Sverige som en sekulär stat var lika enkel och självklar som när Jesus själv lanserade den: ”Ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud” (Matt 22:21).
Men ack vad vi bedrog oss. Visst var det så att politikerna i riksdagen ville separera religionens inflytande från politiken. Fast man tänkte bita sig fast med näbbar och klor för att fortsätta att styra religionsutövningen i landet.
Man fortsatte helt sonika som vanligt med att ställa upp i den gamla statskyrkans valprocess om medlemsmakten. Vissa partier, som S, C och SD, skäms inte för sig utan ställer upp i kyrkovalet med samma partibeteckning som i kommun-, landstings- och riksdagsval. Andra partier fegar genom att låta medlemmar kalla sig saker som "Kristdemokrater i Svenska kyrkan", "Fria Liberaler i Svenska kyrkan", Vänstern i Svenska kyrkan" och "Miljöpartister i Svenska kyrkan".
Man behöver inte vara raketingenjör för att räkna ut att det oavsett namn och form är ogenerade partipolitiska agendor som gäller i styret och utvecklingen av Svenska kyrkan. Så länge Svenska kyrkans medlemmar accepterar att deras kyrka styrs av partipolitik är det sekulära Sverige en stor lögn.
Att politiker pratar vitt och brett om att stänga religiösa friskolor, vill tvinga präster att viga samkönade par och är upprörda över att barnmorskor kan ha samvetskval inför medverkan vid abort på grund av sin religion är inget problem – så länge de gör det i kampen om makten i riksdagen. Men när de samtidigt, direkt eller indirekt, kämpar om makten över vårt största kristna samfund är det inget annat än ett gigantiskt hyckleri på det sekulära samhällets bekostnad.
Kära systrar och bröder i Svenska kyrkan, skänk oss det sekulära land vi alla förtjänar. Släng ut de politiska hycklarna ur er kyrka!
Joakim Bergman,
obunden liberalkonservativ