Svenska kyrkan vårdar inte det teologiska arvet

I en artikel publicerad på Dagen.se den 25 november påstås att jag skulle ha reagerat mot Antje Jackeléns uttalande att "Gud är bortom våra könsbestämningar. Gud är inte mänsklig". Men detta har jag verkligen inga invändningar mot. Det är för mig, liksom för Antje Jackelén, en självklarhet. Hur skulle det kunna vara något annat?

Dagen tillskriver mig därtill ett uttalande i Kristeligt Dagblad som i realiteten yttrats av Mikael Löwegren. Det enda i Dagens artikel som kan hänföras till mig är påståendet att det inte är särskilt smart om Svenska kyrkan skulle bli känd som en kyrka som inte respekterar det gemensamma teologiska arvet. Eftersom artikeln ställer mig i en något egendomlig dager, så låt mig få säga något om detta sista.

Problemet är inte att "Gud är bortom våra könsbestämningar", utan att språket inte räcker till för att fånga den gudomliga verkligheten, och ändå måste vi försöka. Kyrkan formulerade under de första århundradena sin erfarenhet av det gudomliga med hjälp av bibliska metaforer och uttrycksätt som "Vår Fader, du som är i himlen ...", "Denne är min älskade son ...", "alla tungor skall bekänna att Jesus Kristus är Herre", "Sanningens Ande skall leda er med hela sanningen …"; "... döp dem i Fadern och Sonens och den heliga Andens namn".

Formuleringen ”Fadern och Sonen och den heliga Anden” utgör sedan dess en sammanfattning av kyrkans tro som påminner den kristne om att Fadern försonat det mänskliga och det gudomliga i Sonens mänskoblivande och att Anden förverkligar detta i kyrkans och den enskildes liv i nuet.

Det är detta Guds och människans mysterium som kyrkan firar i liturgin. Liturgin har därför sedan fornkyrkan strukturerats av denna tro: bönen och lovsången riktar sig till Fadern genom Sonen, driven eller inspirerad av den heliga Anden. Tron har förmedlats genom denna struktur och på ett intuitivt sätt övats in av de kristna i alla tider. Denna grundläggande allmänkyrkliga tro, uttryckt med dessa bibliska metaforer, kan man inte ändra på utan att kristendomens själva kärna hotas eller omintetgörs.

Det är knappast Treenigheten som är fienden. De ansvariga för handboken är sin egen fiende. Som riddaren av den sorgliga skepnaden slåss man mot väderkvarnar, och det väntar ingen Dulcinea runt hörnet efter den kampen. Konsekvenserna i kyrkans liv är enbart olycksaliga när nu Svenska kyrkans gudstjänst på ett ambivalent och inte fullödigt sätt ger uttryck åt den tro på Fadern och Sonen och den heliga Anden som förenar majoriteten av kristna i världen. Det är således, enligt min mening, inte så smart av Svenska kyrkan att inte bättre vårda sig om det gemensamma teologiska arvet.

Christer Pahlmblad, docent i kyrkovetenskap, Lund

Dagen rättar: I artikeln "Svenska kyrkan slår tillbaka: Hen finns inte i kyrkohandboken" som publicerades på Dagen.se den 25 november tillskrevs Christer Pahlmblad felaktigt ett uttalande av Mikael Löwegren. Vi ber om ursäkt. Webbtexten är nu rättad