Jacob­ Ruden­strand: Evangeliet måste stå i centrum

Det är välkommet att kristen mission engagerar. Jag delar flera av de perspektiv sombåde Anders Malmstigen (14 december) och Simon Larsson (21 december) lyfter fram i sina repliker till min artikel (7 december) om ett nytt och större missionsengagemang bland församlingar i Sverige. Därför förvånas jag över den polemiska tonen.

Malmstigen menar att jag har en snäv bild av mission, men ger inga konkreta exempel på detta. Givetvis instämmer jag fullt ut i att det är Gud, genom den helige Ande, som verkar i missionen och att han kallar oss som sina efterföljare att bli en del av hans försoningsuppdrag. Samtidigt är det ju vi som är hans folk, som han har valt att sända. Att jag inte nämner att det ytterst sett handlar om Guds mission innebär inte att jag inte ser detta perspektiv som grundläggande. Tvärtom. Som Malmstigen väl känner till är detta utgångspunkten för Lausannedeklarationens tal om att evangelisation och humanitärt arbete behöver vandra hand i hand; båda ”är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus”.

Även Larssons redogörelse av de problematiska aspekterna i den historiska missionen instämmer jag i. Historien är inte alltid ett ideal, men den kan vara en bra instruktör. Som jag skrev var missionen på en del håll sammanvävd med kolonialismen, även om den flera gånger stod i opposition till denna. Detta är knappast att "okritiskt försvara den historiska missionen". Faktum är att man kan läsa en snarlik beskrivning av missionen i Göteborgs universitets sammanfattning av Larssons egen avhandling: "Missionärernas ambition att bygga ett nytt samhälle gjorde dem ambivalenta gentemot kolonialmakten i landet.

Å ena sidan ansåg de att det behövdes en stat för att etablera institutioner för ett modernt och kristet samhälle. Samtidigt var de många gånger kritiska till det brutala styre som upprättades av kolonialmakten.” Detta rimmar väl med min egen beskrivning.

En av Larssons invändningar mot missionärernas verksamhet är att de ansåg att det lokala samhället behövde förändras i grunden, när det gällde familjeförhållanden, arbetsfördelning och rättsskipning. Men behöver detta vara så fel i ett patriarkalt samhälle där kvinnan bar en orimligt tung arbetsbörda och där man uppfattade att rättsprinciperna som orimliga? Hur man sedan gick till väga kan givetvis problematiseras.

När det gäller påståendet att den historiska missionen har varit en katalysator för många av de friheter och rättigheter som vi i dag tar för givna är det knappast att betrakta som "verklighetsfrånvänt". Det är Robert Woodberrys egen slutsats efter sin mångåriga forskning om den protestantiska missionens betydelse för demokratiutvecklingen, vilket han bland annat redovisat i den ansedda tidskriften American Political Science Review. Woodberry, som är direktor för Project on Religion and Economic Change vid Singapores nationella universitet, skriver i inledningen till sin artikel att protestantiska missionärer kan förklara så mycket som hälften av variationen i demokrati­nivåer i Afrika, Asien, Latinamerika och Oceanien i dag.

Den kristna kallelsen till mission – att gå ut med hela evangeliet till hela människan i hela världen – är ständigt aktuell. Inte minst i vår samtid där religionsdialog på bekostnad av att sprida de goda nyheterna om Jesus Kristus präglar många kyrkors verksamhet. Detta illustrerades nyligen i Dagens artikel i ämnet (15 december). När Carl Dahlbäck, kyrkoherde i Nacka, förklarar sin syn på missionsuppdraget menar han att det är "mer en etisk och humanistisk mission än en konfessionell". Detta stryker under att den risk som i dag finns för kyrkan att glida över i religiös pluralism och tona ned den unika upprättelse till ande, själ och kropp som förmedlas genom det kristna evangeliet – och som har potentialen att påverka våra samhällen i grunden.

Även om gångna tiders missionsarbete kan inspirera församlingen i dag räcker det självklart inte som motivation. Viktigast är trots allt Jesu eget exempel och det som även är i centrum av julens budskap. Som Paulus skriver sitt i brev till församlingen i det mångreligiösa Filippi: "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära."

Om målsättningen ska vara varje människas upprättelse i Jesus Kristus, finns det goda skäl för oss alla att påminna oss om sanningen i evangeliet och om behovet av detta i vår egen tid.

Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare, Svenska evangeliska alliansen