Simon Larsson: Tidiga missionen är inget ideal

I ett debattinlägg den 7 december skriver Jacob Rudenstrand, biträdande generalssekreterare för Svenska evangeliska alliansen, om behovet av ett nytt missionsengagemang. Rudenstrand argumenterar för att missionen historiskt varit en positiv kraft för religionsfrihet, utbildning, hälso- och sjukvård, tryckkonst och civilsamhälle. Mission är onekligen en del av vårt uppdrag som kristna, men att okritiskt försvara den historiska missionen och se den som ett ideal för kristen mission i dag är minst sagt problematiskt.

Rudenstrand nämner i sin artikel den svenske baptistmissionären E. V. Sjöbloms insatser för att internationellt uppmärksamma de övergrepp och massmord som utfördes av kolonialmakten i Kongofristaten. I min doktorsavhandling har jag närstuderat den svenska frikyrkliga missionen i Kongo från 1880-talet till 1920-talet med ett fokus på Svenska Missionsförbundets mission. Från missionärernas brev och dagböcker ser vi att Sjöbloms offentliga kritik av den koloniala staten var ett undantag.

Svenska Missionsförbundets missionärer skev i sina dagböcker, och i brev hem till styrelsen, om det koloniala våldet. Men de såg sällan våldet som en integrerad del av den koloniala administrationen. I stället betraktades det som övergrepp från enskilda militärer eller officerare. Missionärerna undvek oftast att uttrycka protester för att kunna fortsätta sin verksamhet. Till de kongolesiska församlingsmedlemmarna som bad missionärerna att skydda dem mot kolonialmaktens övergrepp meddelande missionärerna att det var bäst att ge soldaterna vad de bad om för att slippa få sina byar nedbrända.

Dessutom ansåg missionärer­na att en europeisk stats­- bildning var nödvändig för att ersätta det förkoloniala samhället. Utifrån utgångspunkten att det behövdes en stat arbetade missionärerna som representanter för kolonialstatens civilpost, där de bland annat registrerade födslar och dödsfall. Därtill rapporterade missionärerna till kolonialmakten om brott mot statens lagar och upplopp, trots vetskapen att de anklagade då riskerade att hängas av den koloniala staten i närmaste träd.

Men det är inte bara genom sitt stöd till och samarbete med den våldsamma koloniala staten som missionen gjorde sig skyldig till vad som i dag måste betraktas som övergrepp. Missionärerna ansåg att det lokala samhället behövde förändras i grunden: familjeförhållanden, arbetsfördelning och rättskipning. Missionär K. E. Laman skriver: "Folkets inhemska religion är intimt förenad med deras hantverk, deras hem, stamseder och varje tanke av dagligt liv. Den högre religionen, som ersätter den ursprungliga, måste i icke mindre grad vara intim med allt detta."

För att genomföra dessa förändringar ansåg missionärerna under den första tiden att det var nödvändigt att köpa slavpojkar som skulle uppfostras till en första generations kristna på missionsstationen. För att dessa pojkar sedan skulle kunna bilda kristna kärnfamiljer köpte missionen ett fyrtiotal flickor, de flesta spädbarn, för att dessa skulle uppfostras till dugliga hustrur. Nästan alla av flickorna dog emellertid i sömnsjuka. Med föresatsen att på sikt förbättra livet för dessa barn ryktes de bort från sin familj och släkt och fick inte den vård och omsorg som alla barn behöver.

Det är givetvis orimligt att döma missionärerna vid det förra sekelskiftet efter samma moraliska och etiska måttstockar vi har i dag. Och mitt syfte är inte heller att kritisera allt det arbete som den svenska missionen gjorde i Kongo under den tidsperiod jag har studerat i min avhandling. Det finns dessutom en mängd olika missionsinsatser världen över som skiljer sig på olika sätt, där vissa är bättre och andra är sämre. Men att som Rudenstrand hävda att mission entydigt är en katalysator för religionsfrihet, utbildning, hälso- och sjukvård, tryckkonst och civilsamhälle är direkt verklighetsfrånvänt. För att hitta fram till en mission för vår tid är en kritisk granskning och en debatt om missionens historia därmed helt nödvändig.

Simon Larsson, fil dr socialantropologi, forskare vid Göteborgs universitet