27 juli 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Gudstjänster med inbyggda agendor

Det som är mest besvärande med nya kyrkohandboken är att liturgin brukas för att främja vissa ideologiska övertygelser, skriver Biörn Fjärstedt.

Många intresserade kristna frågar sig nog varför en ny handbok med gudstjänstordningar i Svenska kyrkan förefaller vara så känslig. Den nya handbok som nu pressas fram till pingst, om copyrightfrågorna hinner lösas, har rönt stark kritik från såväl yrkeskunnigt musikaliskt håll som språkligt och teologiskt. Även kyrkans revisorer har anmärkt på hanteringen i kyrkokansliet. Men det är mer än så.

Prästerskapet är kluvet inför den nya ordningen. De kyrkopolitiskt valda ledamöter som röstade igenom förslaget till kyrkomötet var inte så noga insatta i de liturgiska frågorna och kyrkfolket ute i församlingarna har sedan 1970-talet varit vana vid försöksordningar av olika slag och åtskilliga hemmagjorda gudstjänstagendor. Så de förstår säkert inte varför en god portion av prästerskapet inte tror på det nya och till och med signalerar att de kan komma att hålla sig till den fram tills nu gällande ordningen. För frikyrkorna som har en tradition med fri gudstjänstordning och ett vagt handboksmönster förefaller diskussionen i Svenska kyrkan säkert svårbegriplig.

Ledande tankar vid framarbetandet av nya ordningar för söndagens gudstjänst och de kyrkliga handlingarna, dop, vigsel och så vidare har varit att tona ner exkluderande språk och främja ett jämlikt perspektiv. Inte för mycket "han", "Herren", "i höjden" och liknande. Det ligger i tiden och låter bra.

Men det är något annat som skaver. Frågan är om förslaget leder till förnyelse i kyrkan och fler gudstjänstdeltagare och kan tända prästerna. Mot förra seklets slut beslöt Svenska kyrkan om en ny psalmbok, antog en ny bibelöversättning och nya gudstjänstordningar före det. Varje gång fanns förhoppningen att nu ska folket strömma till. Det gjorde det inte. Inte heller ett nytt ”Fader vår” fångade folkets hjärtan.

På den katolska tiden predikade prästerna på latin som folk inte förstod, sägs det ibland okunnigt. Klart att de predikade på svenska! Däremot var mässans ordning på latin. Reformationen med "Den svenska mässan" kom 1531. Den följde flödet från äldsta tid, det många även utanför gudstjänstfolket känner till från de stora musikaliska mässorna med Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus samt Benedictus och Agnus Dei. Alltså: "Herre förbarma Dig, Lovsången, Trosbekännelsen, Helig och O Guds Lamm". Texterna var rotade i allra äldsta kristen tid.

Men det fanns tidigt en opposition. Det framgår av Gustav Vasas och hans söners olika hållning. Kung Gustav, i den mån han förstod sig på liturgi, framträdde gärna som en renässansfurste. Renässansen var en slags förelöpare till rationalismen på 1700-talet. Erik XIV lutade åt den reformerta kyrkolinjen. Johan III och han son Sigismund ville försonas med katolska kyrkan, med det satte tredje vasasonen Karl IX stopp för. Han var också kalvinist, reformert. Hans dotterdotter, Kristina, avsade sig kronan och for till Rom.

De två linjerna, en katolskvänlig och en reformert rationalistisk har länge kämpat om Svenska kyrkans själ. Problemet nu är att fram till gällande 1986 års ordning har det katolskt orienterade hållit stånd, om också med nöd och näppe ibland. Dess grundläggande syfte är att befrämja tillbedjan och vördnad för det heliga, hjälpa människor att överlämna sig åt Gud. Den nu lanserade kyrkohandboken präglas ett rationalistiskt tänkesätt, förnuftstron, alltså det vår tid håller för rimligt. Den har en underliggande agenda: Kyrkfolket ska läras att tänka rätt i genusfrågor och i frågor om hierarkiska ordningar, vem som står över vem.

Ett brett utbud av alternativa texter, böner och melodier presenteras och församlingarna, ofta prästerna får förmodas, ska plocka bland förslagen och foga till en helhet. Men det gör det svårare att forma ett mjukt och bärande flöde i liturgin utan att skarvar och växlingar i tempo stör och bryter rytmen. Det blir en konstruktion. Styrkan i den svenska mässan från 1531 och framöver var dess beprövade flöde, som i sin tur byggde på mer än tusen års tradition med fäste ända ner i den judiska synagogans och templets gudstjänstformer.

Men det som är mest besvärande är just att liturgin brukas för att främja vissa ideologiska övertygelser. Det är ett överhetsperspektiv, som annars så bestämt avvisas. Det finns ett tyskt talesätt: "Man märker avsikten och blir förstämd". Traditionalisterna, som de uppfattas, får små nålstick. De kan hitta nästan allt det gamla i det nya, sägs det. Nästan! I en undanskymd not medges att det gamla Fader vår får användas i undantagsfall. Folket kan undantagsvis få be om sitt dagliga bröd och att inte inledas i frestelse! Svårast är att det som drivs om kön förvirrar bekännelsen till den heliga Treenigheten, som skyddat kyrkan och hållit henne på rätt spår ända sedan konciliet i Nicea år 325.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar