Crister Andersson: Se vetenskapen som en medspelare

Det finns ett perspektiv som jag tycker saknas i debatten om tro och vetenskap, nämligen det historiska. Kyrkan och vetenskapen har fått justera sina positioner ganska många gånger de senaste 2000 åren. Bibeln saknar ju i en del viktiga frågor nästan helt material, t ex om materiens natur eller den astronomiska världsbilden. Detta gjorde att man lånade in beskrivningar från framför allt den grekiska filosofin.

En mycket känd konflikt uppstod när Galilei påstod att jorden kretsade kring solen. Galilei används i dag i många sammanhang som bilden av en förkämpe för sanningen mot mörkmännen från den katolska kyrkan. Riktigt så enkelt var det inte, men där försvarade kyrkan en inlånad tanke från Ptolemaios! I dag finns det väl ingen som försvarar den geocentriska världsbilden. Då vilade den på några bibelställen som antyder att jorden står stilla. Bland annat lär Luther blivit upprörd och menat att Josua befallt solen att stå stilla, inte jorden.

En sak som gör det lite komplicerat att föra debatten om tro och vetenskap är att kristna försvarar ett dokument som ligger fast. Inga tillägg görs i bibeltexten och det som återstår är att tolka de ibland ganska svårtolkade bibelställena på rätt sätt. Det är som jag ser det väldigt märkligt att en så gammal skrift fortfarande är läsbar med behållning, skapelseberättelsen stämmer ju faktiskt nästan på pricken med den naturvetenskapliga. Vetenskapen däremot utvecklas mycket snabbt, tankar som ansågs stå på stabil grund förändrades och de slutsatser man kunde dra förändrades helt. Ett bra exempel är den mekaniska världsbilden som gällde i några hundra år fram till början av 1900-talet. Tillvaron ansågs förutbestämd genom atomerna krockade med varandra enligt de newtonska mekaniska lagarna och resultatet kunde bara bli ett. Mínnesgoda åhörare av predikningar på 1950-talet kanske kommer ihåg predestinationsläran. Jag har inte hört någonting i den frågan sedan dess, kanske beroende på att den moderna kvantmekaniken helt avvisar tanken på ett förutbestämt resultat.

Utvecklingsläran innehåller en del stora frågetecken, till exempel hur den första cellen uppstod. Forskningen kring livets utveckling kan mycket väl vara på motsvarande ställe som den mekaniska världsbilden befann sig i slutet av 1800-talet. Den kan komma att tolkas på ett helt annat sätt om ett antal år.

Kyrkan har tidigare i historien försvarat idéer som inte visat sig hålla. Man kan tycka att det inte spelar någon roll vad kristna tycker i de konflikter som finns, verkliga eller inbillade, man kan väl få tro vad man vill. Tyvärr får det allvarliga konsekvenser. Kyrkan betraktas som bakåtsträvande och otidsenlig. Människor tar avstånd från kyrkan och kastar ut barnet med badvattnet. Humanisterna får öppet mål. Det visar sig också i det politiska motståndet mot friskolor med kyrkliga huvudmän, med motiveringen att "skolan ska lära eleverna att tänka, inte tro" som vår civilminister uttryckte saken.

Vetenskapen saknar en inbyggd moralisk kompass. Det är alltför tydligt att konsekvenserna av vetenskapliga upptäckter ibland får katastrofala följder. Där måste kyrkan vara tydlig, vetenskapen behöver verkligen kritik på den punkten. Däremot vore det klokt av kristna att sluta betrakta vetenskapen som en motståndare och torgföra den åsikten. I stället borde vi se vetenskapen som en medspelare i det stora projektet att förstå hur Gud gjorde när Han skapade världen och människan.

Crister Andersson