Sebastian Ibstedt: Guds roll är inte att fylla kunskapsluckor

Det finns kunskapsluckor inom all naturvetenskap, inte minst inom biologin. Samuel Lampa (190125) och jag hanterar dessa på olika sätt. Historiskt har man ibland försökt fylla kunskapsluckorna med Gud– när det saknats en vetenskaplig förklaring har man tolkat det som tecken på ett gudomligt ingripande och bevis för Guds existens.

Ett välkänt exempel är när Isaac Newton inte kunde förklara hur planeternas banor runt solen var så stabila. Han menade därför att Gud regelbundet behövde gripa in och stabilisera planeterna för att förhindra att de försvann ut i världsrymden. Den franske matematikern Laplace visade att Newton hade fel och att planeternas banor visst kan beskrivas av naturlagarna. Laplace fick då frågan av Napoleon Bonaparte varför han inte hade nämnt Gud, varpå Laplace svarade, "jag har inget behov av den hypotesen".

Problemet med att använda vetenskapens luckor som stöd för Gud är att efter hand som den vetenskapliga kunskapen ökar, blir utrymmet för Gud allt mindre tills han trängs undan helt. Så behöver det inte vara: Många kristna naturvetare menar att de tydligaste tecknen på Guds skapelsegärning inte i första hand är där den vetenskapliga metoden (ännu) inte lyckats hitta en förklaring, utan just där den har lyckats, i det som vi faktiskt kan förklara och upptäcka. Kunskapsluckor inom biologin finns det gott om och de bör snarare sporra till fortsatta studier och forskning.

Det finns indikationer på att de kunskapsluckor där Lampa placerar Gud är på väg att krympa. Han hänvisar till genetikern Sanford som har kritiserat neodarwinismen med att både mutationer och naturligt urval motarbetar evolutionen. Sanford har dock ifrågasatts för att både missförstå och missrepresentera den forskning han kritiserar. Dessutom har neodarwinismen till stora delar i dag ersatts av en utökad evolutionär syntes som bygger på bland annat genomik och systembiologi.

Här ingår så kallad faciliterad variation som Lampa också nämner. Enligt denna består livets byggstenar av ett antal grundläggande moduler, ungefär som legobitar, som kan kombineras på olika sätt och ge upphov till stora förändringar hos organismer. Detta innebär samtidigt en möjlighet för en förutseende skapare att förbereda livet för komplicerade strukturer som ska uppstå i ett senare skede i evolutionen, en teori som kallas "front-loaded evolution". Detta visar på problemet med apologetik som baseras på vetenskapliga kunskapsluckor – de blir mindre.

Jag vill i stället lyfta fram att det finns goda skäl att tro på en skapare utifrån vad faktiskt vet. Detta är så tydligt att till och med Richard Dawkins, som själv inte tror på en skapare, skriver: "I dag vet vi att generna själva, i sin minimalt lilla inre värld, består av långa trådar med renodlat digital information. Dessutom är de verkligt digitala i samma bemärkelse som datorer och CD-skivor – och alltså inte i samma vaga mening som nervsystemet är digitalt. Genernas maskinkod är förbluffande lik datorernas. Om vi bortser från skillnaderna när det gäller hur man uttrycker sig språkligt, kan sidorna i en molekylärbiologisk tidskrift och i en datorteknisk tidskrift bytas ut mot varandra."

Vad är den bästa förklaringen till att livet ser ut att vara skapat och hur kommer det sig att universum har sådana naturlagar att liv över huvud taget är möjligt? Ju mer vi lär oss, desto lättare är det att tro på en skapare. Det finns förstås inga garantier för att framtida evolutionsforskning kommer att kunna förklara hur cellens alla molekylära maskiner och strukturer uppstått, men att bygga en vetenskaplig apologetik på denna förhoppning är både riskabelt och onödigt när vi ändå har så många tecken i biologin, och förstås även inom andra vetenskaper, på att det finns en skapare! Francis Collins har sagt: "Även om frågan om livets ursprung är fascinerande, och den moderna vetenskapens oförmåga att beskriva en sådan mekanism på ett statistiskt sannolikt sätt är fängslande, så är det inte ett område där en reflekterande person bör slå vad med sin tro som insats."

Evolutionära kreationister delar till fullo evolutionsskeptikernas övertygelse att intelligent design är uppenbar i naturen, men stannar inte vid den dikotomi mellan skapelse och evolution som Dawkins, Lampa, med flera målar upp. I stället ser man de naturliga processerna i sig som en återspegling av Guds storhet, framförhållning, godhet, kärlek och rationalitet. Detta är djupa tecken på intelligent design i skapelsen som för tankarna till dess skapare. Är inte detta "mycket gott", så säg?

Sebastian Ibstedt