Konsertorganist: Filadelfia föraktar traditionen

Filadelfiakyrkan i Stockholm planerar att avyttra sin unika orgel. Man äger ett ovärderligt instrument, som i sina ursprungliga delar är samtida med kyrkobyggnaden och akustiskt anpassad härför.

Under åren förbättrades den ytterligare för att 1998 erhålla den status den har i dag. Vid utbyggnaden tillkom ett stort antal digitala stämmor och ett nytt spelbord. Även en vacker orgelfasad, som symboliserade de sju församlingarna som Johannes skriver om i Uppenbarelseboken, lades till. Allt vittnande om fina tankar om orgelinstrumentet som bärare av teologi och förkunnelse.

I denna slutgiltiga gestalt är instrumentet Sveriges första hybridorgel och därtill en av landets allra största orglar: fyra manualer och hela 112 stämmor. För detta visionära projekt svarade Jan Stenbaek, Filadelfiakyrkans organist under 40 år.

Nu planerar man alltså att riva ut denna orgel. En stor konsertorgel i en av Sveriges största samlingslokaler, mitt i huvudstaden, möjliggjord genom donationer och gåvor av hängivna och lojala församlingsmedlemmar.

Anledningen är en planerad och omfattande invändig ombyggnad av kyrkan. I de direktiv som gavs arkitekterna finns inte orgeln med. Utrymmet ska användas till ”teknik” – förmodligen utrustning för ljud, ljus och rök. Man motiverar med att orgeln tar ”jättestor plats” och inte längre används.

Redan ombyggnaden av kyrkan är upprörande: vi har att göra med en av landets värdefullaste funkisbyggnader, skapad efter förebilden Salle Pleyel i Paris och med samma utsökta akustik som denna. Att kyrkan skulle få en riktig piporgel var för övrigt ett villkor från en av donatorerna.

Pingströrelsen äger en synnerligen rik och värdefull musikalisk skatt: namn som Einar Ekberg, Göran Stenlund, Karl-Erik Svedlund och Lennart Jernestrand har betytt oerhört mycket för den andliga musiken i vårt land. Vem tar ansvar för detta arv i dag? Den varma, lite salvelsefullt sentimentala tonen med rötter i såväl enkel visa som romantisk konstmusik, den så karaktäristiskt lyriskt-folkliga stilen. Vad jag förstår finns inte ett spår av detta kvar i församlingarnas gudstjänstliv. I dag är det andlig popmusik som gäller, allt uppmickat, så ljudstarkt som möjligt, med ljus- och rökeffekter.

Läs mer: "Självklart ska vi ha orgelmusik i den ombyggda kyrkan"

Så kallade lovsångsteam agerar på estraden och betraktas passivt av församlingen. Man framför enkla sånger bestående av repetitiva fraser i stil med ”Jesus är Herre”. Detta har ersatt den kollektivt engagerande församlingssången ur Segertoner, där texterna har en teologiskt reflekterande kvalitet och där alla kan känna sig delaktiga i lovsången. Borta är körerna, borta är orkestrarna, borta är den akustiska musiken. Inga sångsolister med klassiskt skolade röster förekommer och den gamla sångskatten hörs aldrig. Det osar inte så lite förakt för traditionen och de egna rötterna. För att inte tala om hur man behandlar äldre församlingsmedlemmar.

När jag gick på Kungliga Musikhögskolan på 1970-talet kom många av mina studiekamrater från frikyrklig miljö. De fanns i musiklärarklassen, bland blivande kyrkomusiker, sångare, blåsare och stråkmusiker. I deras hemförsamlingar fanns körer och orkestrar där de ungas talanger togs tillvara. I en miljö som stimulerade och uppmuntrade fick de pröva sina vingar och känna att de hade en plats i förkunnelsen och församlingslivet. Deras nådegåvor togs till vara.

I dag kommer knappast några av musikhögskolornas studenter ur frikyrklig miljö.

Jag har själv ingen bakgrund i frikyrkan, men känner en sorg och häpnad över hur man där har kunnat, med vett och vilja, förslösa och utradera en hel kultur. Nog borde tradition och förnyelse kunna rymmas sida vid sida och nog borde det finnas plats för en orgel i Pingst­rörelsens nationalhelgedom!

Ralph Gustafsson, professor emeritus, konsertorganist