Under lång tid har Sveriges kristna råd verkat för ökad anhöriginvandring till Sverige. Efter ett riksdagsbeslut nyligen har deras önskan förverkligats. Samtidigt har Migrationsverkets prognos för anknytningsinvandring och asylsökande åren 2019–2022 kommit. Under perioden förväntas cirka 310 000 nyanlända. Det är nästan ett helt Malmö på tre år. Antalet kan naturligtvis bli färre. Men det kan också bli större. I vilket fall som helst innebär detta en oerhörd påfrestning på samhället och välfärden. Det råder redan i dag brister vad avser bostäder samt personal inom skola, vård och omsorg. I många mindre kommuner är situationen nu sådan att man talar om konkurs. Många av samhällets svagaste riskerar – nej, kommer – att drabbas när det blir trängre vad avser platser, personal och resurser.
Detta är ett utmärkt tillfälle för SKR att ge seriös etisk vägledning. Om de kan. Den kristna etiken kan inte bara handla om vägen in i Sverige. Den måste också handla om vad som ska hända efter ankomsten. Och med dem som redan bor här. Vilka skatter kan eller bör höjas för att finansiera mottagande, integration och välfärd för de nyanlända? Eller ska nedskärningar göras inom vård, skola och omsorg? Vilka ska få längre tid i patientkön? Vilka barn skall gå i större skolklasser? Och vilka skall göra arbetet?
Även om ekonomiska resurser kan skakas fram, så innebär det inte att det finns faktiska personer som kan eller vill utföra arbetet. Eller kan eller vill utbildas för det. Det kan delvis vara sant att i framtiden kommer många av dessa nyanlända utföra det viktiga välfärdsarbetet. Det behövs flera händer på många områden. Men det hjälper inte dem som nu inte får sin vård, sin skolgång eller omvårdnad tillgodosedd, på grund av migrationens kostnader idag. I framtiden är de nu ungas skolår redan över och de äldre har gått ur tiden. Kanske för att de inte fick sin operation i tid.
Påven Franciscus har, samtidigt som han uppmanat alla europeiska länder att visa solidaritet med flyktingar, påpekat att mottagandet inte får äventyra mottagarlandets befolknings gemensamma bästa. Det är en fråga om ”prudentia regnativa”. Han påpekade särskilt, att om man tog emot för många så skulle man också äventyra integrationen för dem man redan tidigare mottagit. Risk för ett dubbelt svek, således. Så hur många asylsökande och anhöriga anser SKR att Sverige kan ta emot per år utan att riskera det gemensamma bästa? SKR kan ju inte gärna ha gjort sitt ställningstagande utan en uppfattning om det.
Ibland får man en bestämd känsla av att SKR i sina ställningstaganden helt ignorerar vad som i den breda kristna traditionen kallas "Ordo Caritatis", Kärlekens ordning (se min artikel En kristen flyktingpolitik i Samtiden). Den kristna traditionen betonar att alla människor är skapade i Guds avbild och lika i värde. Mänskligheten är ytterst en enda gemenskap. Så långt brukar SKR vara med. Om man dock bortser från de ofödda barnen, som SKR exkluderar. Men sedan lever vi i olika gemenskaper där vi har ett särskilt ansvar för varandra. I familjer, i lokalsamhällen, i länder och i riken. Som föräldrar, grannar och medborgare. Man kan tala om koncentriska ringar av ansvar, inifrån och ut, nedifrån och upp. Problem uppstår när man låter engagemanget i en vidare cirkel gå ut över dem man har ett särskilt ansvar för i den mindre cirkel. Vi har ett ansvar att vara solidariska med hela mänskligheten. Men det är fel, och i verkligheten inte solidariskt, att utöva det ansvaret på ett sådant sätt att vår familj, våra grannar och medborgare drabbas. Särskilt om det drabbar de svagaste bland dem. Det finns ett globalt gemensamma bästa. Men det byggs underifrån och upp och inkluderar familjernas, lokalsamhällenas och ländernas respektive gemensamma bästa och kan inte förverkligas på dessas bekostnad. Det är detta SKR verkar glömma. Eller ignorera. Eller inte vilja erkänna.
Det är kanske utsiktslöst att begära seriös etisk vägledning från SKR. Men det finns en ljuspunkt i mörkret. Det de inte kan ge i vägledning, kan de kanske ge i en konkret karitativ insats. Det är ju så att SKR:s största och rikaste medlemsorganisation, Svenska kyrkan, äger 400 000 hektar produktiv skogsmark. Skog grundad i ett markinnehav som de, med Kronans hjälp, stulit från den Katolska kyrkan vid reformationen. Varför inte sälja skogen och lämna pengarna som bidrag till statskassan och kommunerna nu när deras önskningar skall betalas? Räknat på en schablon om 100 000 kronor per hektar så blir det ett bra tillskott. 40 miljarder räcker till en del. Om vi utgår från nationalekonomen Joakim Ruists beräkningar på asylkostnaderna och adderar lite asylrelaterade kostnader för skola, vård, brottsbekämpning och liknande som han inte har med, så räcker de pengarna till vad 300 000 nyanlända kostar. I ett år. Och inte skulle Svenska kyrkan kollapsa för det. De tar ju in cirka 15–17 miljarder i kyrkoavgifter varje år. Vad sägs? Glöm dock inte att lägga undan lite att ge tillbaka till Katolska kyrkan. För anständighetens skull.
Lars F Eklund,
fil lic, idéhistoriker och författare