19 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Olof Djurfeldt: Lewi Pethrus var inte alltid förutsägbar

Ombytlig, taktisk, sade en del – resonabel, tyckte andra, skriver Olof Djurfeldt, tidigare chefredaktör Dagen.

När jag fick inbjudan från Lewi Pethrus att ingå i Dagens ledning behövde det också vara Guds kallelse till mig, skriver Olof Djurfeldt som tillträdde som andreredaktör 1965 och senare blev chefredaktör.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Vad skulle Lewi Pethrus, som dog för 45 år sedan, tycka om den senaste utvecklingen i sin gamla församling, i pingströrelsen, i dagstidningen som han startade och i dagens kristenhet (Dagen 4/9)? Kanske är det en icke-fråga. Ingen kan veta hur han skulle ha handlat när senare tiders debattfrågor dök upp. Han var inte alltid förutsägbar, satt inte fast i ens sina egna tidigare uppfattningar. Ombytlig, taktisk, sade en del – resonabel, tyckte andra.

Det är inte många bland de ledare som nu är ytterst ansvariga inom dagens pingströrelse som har haft nära kontakt med honom. Men ryktet om honom lever och påverkar, forskningen om honom fortsätter, hans många böcker, hans memoarer och Ivar Lundgrens intervjubok med honom från 1974 finns tillgängliga och är värda att studera.

Själv var jag en av hans nära medarbetare på Dagen under hans sista decennium. Jag hade lyssnat på många av hans predikningar ända från tonårens besök på Nyhemsveckan och tagit starka intryck av honom. När jag fick hans och Dagenstyrelsens inbjudan till att ingå i tidningsledningen efter att tidigare ha varit Afrikamissionär, var jag fullt medveten om att det inte räckte – jag måste vara viss om att det också var Guds kallelse till mig. Den vissheten fick jag.

Jag hade inte svårt att i stora drag instämma i Lewi Pethrus synpunkter, men anade också att det kunde komma tillfällen då jag skulle få svårt att följa honom. Men jag fick möta förtroende.

Han gav sina medarbetare förvånansvärt fria händer. Det var en stor upplevelse att sitta i planeringssamtal med honom och att i många avseenden vara hans förtrogne. Han hade en stark kallelsekänsla upp i sin ålders höst och en iver att fullfölja sitt uppdrag, som har blivit ett föredöme för mig som äldre. Jag är fortfarande starkt påverkad av honom.

Särskilt beundrar jag bredden i hans tjänst. Han kunde vara sträng i sin förkunnelse och i sina ställningstaganden. Inte alla tyckte om det. Men han hade en djupt evangelisk ton som väckelsepredikant och älskade att tala om en enda syndares värde. Hans sista predikan handlade ju om att "vinna en och en". Han företrädde inte någon hård församlingstukt mot före detta alkoholister och narkomaner utan visade stor barmhärtighet.

Som övertygad pingstvän var han angelägen om både Andens mångfald och Andens frihet. Det var bättre att grytan kokade över än att den inte kokade alls, menade han. Men mottot ”varken syndare eller svärmare” var hans ideal. Han ville inte att rörelsen skulle fastna i en inåtvänd fromhet utan prioritera ivrig evangelisation och socialt ansvar för människor på livets skuggsida. Jag menar att Filadelfia har långtidspräglats av den inställningen. När den nuvarande ledningen föreslår nya sociala och evangeliserande satsningar känner många som minns Lewi Pethrus igen sig och ställer upp.

På sin ålders höst öppnade han för den karismatiska väckelsen i de äldre kyrkorna och för Jesusväckelsen bland de unga. Det var ett viktigt ställningstagande som ledde till en bred "Andens ekumenik" i rörelsen han tjänade.

Olof Djurfeldt, tidigare chefredaktör Dagen

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar