På ledarplats den 20 september lyfte Dagen fram Dan Rosendahls doktorsavhandling "Causes, consequences and cures of role stress among Swedish freechurch pastors" (Joakim Hagerius: För många pastorer ger upp i förtid). Den behandlar frikyrkornas inre systemuppbyggnad med dess brister, problem och styrkor. I en intervju i tidningen påpekar Dan Rosendahl att varje församling måste ställa sig frågan om den är relevant.

Vi får inte blunda för att det finns ett religiöst omvandlingstryck i civilsamhället som genererar nya kriterier för vad som är relevant för varje församling. Ute i församlingsmedlemmarnas vardag förändras både de sekulära och religiösa miljöerna med islams frammarsch.

I vissa muslimska grupperingar definieras inte begreppen demokratisk rättsstat och religions­frihet på samma sätt som hos vår breda kristna och vår sekulära allmänhet. I muslimska stater vilar rättsordningen på Koranen och sharialagar och där är det förbjudet att ifrågasätta islam och att lämna sin tro. Alla medborgare, med eller utan egna religiösa preferenser, känner även av återkommande muslimska påtryckningar i vårt land.

Frikyrkorna ska inte agera partipolitiskt men de bör våga försvara den religionsfrihet som är allas vårt juridiska kulturarv och som garanterar frikyrkornas rätt att existera – och alla människors rätt att välja sin tro eller ingen alls.

Teologi rymmer exegetik men problematiserar i praktiken också hur religionen ska tillämpas över tid. I interreligiösa samtal har frikyrkorna en uppgift i att förklara att religionsfriheten i sig ger energi och inspiration för alla som i öppna samtal vill verka för en värld med plats för individuella och gemensamma trosuppfattningar. Det gäller allt från existentiella frågor till respekt och tillit till sin nästa.

Utöver politiker behöver även trossamfunden här och nu – på sina arenor – upplysa och vägleda inhemska och globala krafter som tummar på vår religionsfrihet med dess rättigheter och begränsningar.

Frikyrkorna är goda representanter för folkrörelserna som från 1800-talets mitt och framåt praktiserade det folkbildningsideal som vi i dag behöver återuppliva. De bidrog till att förverkliga vår demokrati, som vi i dag tar alltför given.

Man behöver inte ta parti­politisk ställning för att försvara sin rätt att utöva sin tro. Men det är en frikyrklig underlåtenhet att glömma sin historia och inte ta ställning mot religiös lagstiftning och teokrati.

Och, självklart, vi politiker har att ta vårt ansvar. I opinions- och lagstiftningsarbetet behöver vi tydligt visa att Sverige ska vidare­utvecklas på den västerländskt judisktkristna traditionen som tjänat oss väl. Trots övertramp, har den västerländskt judisktkristna traditionen visat sig vara den stabila grunden för människors existentiella val, politiska frihet och materiella välstånd. De dygder och normer som tjänat oss väl ska upprätthållas.

Frikyrkornas bästa tid är kanske nu. Dags för samfunds­aktiva, religiöst orienterade och alla oss andra att agera mot de krafter som eftertraktar sharia­lagar eller annan lagstiftning som lånas från religiösa urkunder. Hot mot vår religionsfrihet är ett hot mot vår demokrati.

Ulf Lönnberg, gruppledare (KD) i kulturnämnden i Stockholm