Hemmet är viktigaste platsen för ditt barns andliga tillväxt

Det finns i kyrkliga sammanhang en utbredd sorg över det krympande antalet gudstjänstbesökare – inte bara under den pågående coronapandemin. Denna flera decennier långa kräftgång i västvärlden har flera orsaker, men också flera lösningar. Medan kristna ledare försöker hitta vägar att nå den vuxna icke kyrkvana befolkningen, behöver vi även lyfta fram vikten av att nå våra egna barn med evangeliet.

Många barn med kristna föräldrar växer upp och sedan bort från kyrkan. Flera bedömare beskriver att våra församlingar varit mångdubbelt större om de unga stannat kvar i sina olika kyrkor. Tendensen är likartad på många andra håll i Europa. Enligt den kristna brittiska tankesmedjan Theos är det i kristna familjer enbart hälften av barnen som efter hand kommer att omfatta föräldrarnas tro.

Carl-Henric Jaktlund väcker i sin bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” tanken att frikyrkan kunde ha haft långt över en miljon medlemmar om man kunnat behålla de egna barnen och ungdomarna. Alf B Svensson och Cilla Stjernberg påpekar i ”Våga visa vägen till en tro som bär” att kanske mer än hälften av alla barn som växer upp i kristna familjer med tiden lämnar kyrkan och många också Gud.

Donald MacGovern var en tongivande missionsforskare vid Fuller Theological Seminary i Kalifornien. Han myntade inte enbart folkgruppsmission som begrepp, utan definierade tre olika målgrupper för kyrkans evangelisationsarbete: E1, E2 och E3. E3 angav han som gränsöverskridande missionsarbete, där målgruppen utgjordes av människor i främmande länder och kulturer. Evangelisation enligt E2 innebar att nå människor i vårt eget samhälle med evangeliet, medan E1 gick ut på att sträcka sig till den egna familjen – barn, syskon och föräldrar.

Många böcker har publicerats om andlig vägledning för vuxna, men påfallande få om hur man vägleder barn och ungdomar till en tro som bär, något som ändå är ett av kyrkans viktigaste arbeten. Söndagsskola och ungdomsarbete spelar här en betydande roll. I ett samhälle där kristna barn i skola och på fritiden möter kompisar som är direkt negativa till kristen tro är det viktigt att dessa får kamrater i kyrkan att dela tron med. Ändå föreligger en obalans i arbetsinsats mellan ungdomar och vuxna i många församlingar.

I en debattartikel i Dagen 2007, framförde Josefine Fållsten från EFK följande fundering: Varför ska de vuxna, redan frälsta och helgade ha proffs som predikar för dem, sådant de redan hört och kan utantill, när barnen och de unga får nöja sig med i bästa fall en underbetald ungdomsledare som inte är mycket äldre än de själva?

Kyrkan kan emellertid enbart utgöra ett komplement; hemmet och familjen bör i allt väsentligt vara alla kristnas viktigaste andliga hemvist. Tyvärr har sekulariseringen ryckt undan mycket av basen för andlig gemenskap i hemmet. Om båda föräldrar arbetar mer än heltid och barn ska köras till körövning och fotbollsträning finns inte mycket tid över ens till en kort aftonbön, än mindre till andliga samtal.

Många är de föräldrar som sörjer över att deras ungdomar inte längre delar föräldrarnas tro. När ungdomar kommer upp i gymnasieåldern och konfronteras med sekuläras ifrågasättande av kristen tro saknar många föräldrar resurser att möta ungdomarnas frågor. I en avhandling från Göteborgs universitet påtalar Karin Kittelman Flensner hur kristna ungdomar inte förmår försvara sin tro under religionsundervisningen.

Det går dock att peka på några faktorer som kan vända denna trend: Jesus uppmanar sina lärjungar att följa honom och ta på oss hans kors. Som kristna behöver vi avstå från en del av vad det omgivande samhället strävar efter, i form av materiellt överflöd och häftiga upplevelser. Vi kan yrkesarbeta mindre, ge mer tid åt familjen och välja en enklare livstil, för att på så sätt bli mer trovärdiga i vår efterföljelse. Det måste kosta något att följa Jesus!

Andlig vägledning behöver också finnas i hemmet: aftonbön, bordsbön, husandakt, och att lyfta fram och fira de kristna högtiderna (inte enbart åka på skidresa under påsken). Barn och ungdomar kan mycket väl vara med i husgruppens bönesamlingar och dela gemenskap i praktiskt handlande och förbön.

På olika sätt kan vi lära varandra och våra barn att försvara den kristna tron. Tyvärr är apologestisk undervisning något som i alltför stor utsträckning uteblivit i våra kyrkor. Det finns dock gott om skrivet och filmat material att erbjuda om trons försvar.

Om kyrkornas kräftgång ska vändas behöver vi också vägleda våra barn till att följa Jesus.

Göran Kurlberg, docent, överläkare, fyrabarnsfar

Anna Aronsson, läkare ungdomsmedicin, farmor och snart mormor

Annelie Enochson, f d riksdagsledamot, mamma, mormor

Håkan Sunnliden, präst, tre barn och åtta barnbarn

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Läs mer Jesus till barnen-nätverket: Låt Gud få ta plats i ert hem