Jag vill först och främst tacka Funktionsrätt Sveriges ordförande Elisabeth Wallenius för ett väldigt tydligt och välskrivet svar. Och jag tackar också för det allvar hon uppvisar i att ta till sig av min (och säkert flera medlemmars) kritik.
Vi delar i allt väsentligt bilden av hur diskursen ändrats under de senaste decennierna och hur tonen hårdnat i samhället.
Läs tidigare inlägg: Elisabeth Wallenius: Personer med funktionsnedsättning saknar skydd mot hatbrott
Läs tidigare inlägg: Mackan Andersson: Funkofobin är utbredd i Sverige
Wallenius stora bidrag till debatten är när hon sätter fingret på den stora luckan i lagstiftningen för skydd mot hatbrott och hets. Det är en enorm brist – dessutom en som gör svensk lagstiftning unik. Att inte ha med funktionsnedsättning som grund vid bedömning av hatbrott gör att tillmälen, fördomar och riktigt otäcka idéer som vore förbjudna om de riktats mot vilken annan grupp som helst, är fullt legitima mot oss. Jag delar också Wallenius förvåning gentemot övriga politiska företrädare i riksdagen och övriga MR-organisationer som låter sådant här passera.
Jag delar också Wallenius förvåning gentemot övriga politiska företrädare i Riksdagen och övriga MR-organisationer som låter sådant här passera.
— Mackan Andersson
Att ha en funktionsnedsättning i Sverige 2020 är att vara ständigt misstänkliggjord. Bara det faktum att vi har ett vedertaget ord – “assistansfusk” – för att beskriva en företeelse som är otroligt marginell, men att vi saknar begrepp som “RUT-fusk” eller “VAB-fusk” är ett tecken värt att fundera över. Att ständigt mena att man måste ha en anställning och arbetsförmåga för att “göra rätt för sig”, att ständigt berättiga sig själv till och med när vi behöver hjälp, är ytterligare språkliga tecken i tiden på hur värderingarna förskjuts mer och mer i en riktning mot att människor med funktionsnedsättning inte riktigt får ta plats i samhället.
Så – Elisabeth Wallenius – jag godtar din förklaring. Jag förstår att man ger upp i förväg då allting pekar på att det här är en fight man inte kan vinna. När vi måste förutsätta att det är en fight man får kämpa ensam, utan allierade. Dessutom mot just dem med den politiska maktens mandat.
Jag hoppas att det här kan utgöra startpunkten för en ny riktning i diskursen. Där vi åter börjar prata om rättigheter och där språket om människor med funktionsnedsättning kan bli rikare än att enbart beskriva i negativa ordalag som fuskande, valbara kostnader.
Och jag ber också för en mer rättfärdig lagstiftning, där ren hets och strukturell diskriminering inte längre är tillåten. Låt oss tillsammans kämpa för det, människorättsvänner oavsett politisk eller religiös bakgrund.
Må Gud välsigna dig, Elisabeth Wallenius och Gud välsigne Funktionsrätt Sverige.