17 september 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

I hederskulturer är det vanligt att man är bevakad och kontrollerad. I min studie handlar det om en klåfingrig social kontroll i församlingen, skriver Erik Lundström.

ensam kvinna deprimerad skam
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

I mötet med de senaste decenniernas hederskulturdebatt har jag, uppväxt i svensk pingströrelse som tredje generationens pingstvän, slagits av de många likheterna med den frikyrkopraktik jag själv mött. Därför valde jag att undersöka saken närmare i masteruppsatsen Kristen hederskultur: En studie om hedersrelaterad ecklesiologi i pentekostal-karismatisk kontext.

I studien som nyligen publicerades vid Uppsala universitet undersöker jag hur kyrkosynen som bland annat återfinns i exempelvis pingströrelsen och trosrörelsen bidrar till hederskultur. Det begränsade materialet hämtat ur pentekostal-karismatisk miljö består av predikningar, undervisningslitteratur, pastorers sociala mediekonton och djupintervjuer.

Även om det finns ansenliga gradskillnader i förtrycket finns tillräckligt stor likhet mellan den kristna hederskultur jag undersökt och “traditionell”, för att inte låta saken bero. Det faktum att förtryck även kan ses som ett kontinuum gör att gradskillnaderna inte bör förringas: i kombination kan förtrycken vara nog så kraftfulla, inte minst i asymmetriska relationer.

Precis som inom traditionell hederskultur kan individens agerande påverka hela familjens anseende även inom kristen hederskultur. Det handlar om att “sköta sig” för att inte sätta käppar i hjulet för exempelvis föräldrarnas avancemang i församlingen eller för att själv få delta i lovsångsteamet.

Det förutsätts vidare att alla följer påbjudna livsstilsregler.

—  Erik Lundström

Individens sexualitet är en angelägenhet för många också i den kristna hederskulturen. Man kan beskriva det som att den unges sexualitet inte lämnas åt slumpen. Det förutsätts vidare att alla följer påbjudna livsstilsregler. Pastorer, ledare och föräldrar gör sitt yttersta för att påverka ungas sexualitet, inte sällan med förevändningen att det sker av omsorg. Miljön kontrollerar också individen som förväntas följa traditionella mönster och könsnormer, exempelvis förväntan om att välja en partner med en viss livsstil och uppsättning värderingar. Den som trotsar normen riskerar att bli öppet ifrågasatt och korrigerad. Personen riskerar också att uppfattas som “oren”, och därmed inte andligt tillräknelig.

Traditionella könsroller är en viktig beståndsdel i hederskultur. I min studie kommer de bland annat till uttryck genom en heteronormativ undervisning i församlingen. Det heterosexuella äktenskapet beskrivs som en eldstad för att den sexuella “elden” inte ska sprida sig och “bränna ned hela huset”, som en pingstpastor i studien uttryckte det. Att bryta mot oskuldsidealen jämförs med bilden av att falla över ett stup eller att bli en “äppelskrott” som ingen vill ha.

I de manliga pastorernas sociala medier uppvisas “vulgärversioner” av traditionella könsroller. Jag tolkar pastorernas poserande med skjutvapen och döda djurtroféer som att de vill sätta tydliga exempel i frågan.

I hederskulturer är det vanligt att man är bevakad och kontrollerad. I min studie handlar det om en klåfingrig social kontroll i församlingen.

—  Erik Lundström

Uteslutning som påföljd efter normbrott återkommer också, exempelvis att inte få delta i familjehögtider på grund av “misskötsamhet”, eller längre exkludering från familjen på grund att man blir sambo eller kommer ut som homosexuell.

I hederskulturer är det vanligt att man är bevakad och kontrollerad. I min studie handlar det om en klåfingrig social kontroll i församlingen. Gudsbilder som beskriver en gud som ser allt, inte minst misstag och synder, fungerar också i sig som effektiv kontroll av unga som ständigt är övervakade från himlen genom sina samveten. Flera predikanter uttrycker hur de tar sig rätten att vaka över släktingars eller vänners livsstil, särskilt i fråga om hur personen väljer att hantera sin sexualitet. En sådan kontroll uttrycktes i positiva termer från estraden under pingströrelsens sommarkonferens Nyhemsveckan. Denna typ av kontroll återspeglas också i pastorernas sociala medier.

Vad i kyrkosynen skapar då hederskultur? Jag ser att bibelsynen, den karismatiska förståelsen av världen och förväntan på ungdomar som blivande trons “ambassadörer” gör föräldrarnas uppfostran strängare och särpräglad. I mitt material förekommer bland annat demonutdrivningar i hemmen. Likaså komplicerar och begränsar vikten av helighet, samt det faktum att församlingen är medfostrare. Idén om församlingen som avhängig medlemmarnas enskilda renhet är särskilt ödesdiger.

Den pentekostal-karismatiska världens budskap om vikten av långvariga trofasta relationer kan vara en god ambition, men en församling med en sträng lära och en karismatisk missionerande gemenskapspraktik som kräver Guds renhet, kräver ett ofantligt stort ansvar, inte minst etiskt, för den som förestår – eller verkar i – ett sådant sammanhang.

Risken att människor far illa är betydande – oavsett om man kallar det för kristen hederskultur eller inte. Hederskulturbegreppet som verktyg kan dock sätta fingret på förtrycket och adressera det som skaver i pentekostal-karismatiska miljöer. Även om mitt underlag är begränsat – och därmed slutsatserna – har många personer som läst studien hört av sig och berättat att de känner igen sig. Flera av dem är nu verksamma i frikyrkliga församlingar och efterfrågar en förändring.

Kanske vore det en fråga att fundera över runt fikaborden på exempelvis pingströrelsens ledarkonferens i november? Det skulle på sikt kunna ge hopp till det unga folk som växer upp i rörelserna men som så ofta känner sig nödgade att lämna. Att i grunden göra upp med hederskulturen är en överlevnadsfråga för rörelserna. Därför är det första steget att börja tala om den kristna hederskulturen i frikyrkan!

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt