24 november 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Niklas Piensoho: Argumenten om hederskultur i frikyrkan håller inte

Replik. Samtalet om förkunnarens ansvar är välkommet, men att predika livslång trohet gör inte pingströrelsen till en hederskultur, skriver Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfia i Stockholm.

Jag har med stort intresse läst Erik Lundströms masteruppsats om kristen hederskultur som han refererar till i sin debattartikel i Dagen 28 oktober. Detta väcker frågor som jag menar att vi i pingströrelsen behöver reflektera över, samtidigt som det också uppstår en del frågetecken.

Kärnan i uppsatsen består av intervjuer med fem personer som har vuxit upp i vad Lundström kallar för en “pentekostal-karismatisk församlingsmiljö”. Bilden av de fem informanternas uppfostran är en obehaglig och sorglig läsning. Två av de fem fick till exempel inte komma hem till jul eftersom deras livsstil inte längre överensstämde med familjens tro. Flera av dem utsattes för exorcism eller fick se det utövas på sina syskon. Andra utsattes för bestraffningar och hårdhänt behandling med hänvisning till Bibeln. Jag tror att jag talar för alla pingstpastorer när jag säger att vi till varje pris vill motverka denna typ av agerande. Någon kanske invänder att det “i alla fall bara handlar om fem personer”, men det är fem för många.

Vad de upplevt som barn och under sin tonårstid överensstämmer inte med evangeliets väsen. Enligt Bibeln är kännetecknet på en människa som är fylld av Guds Ande; “kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22-23) Delar av informanternas berättelser om sin uppväxt beskriver själva motsatsen till detta.

Läs mer: Erik Lundström: Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Det finns många människor som vuxit upp i pingströrelsen som kan känna igen dragen i de fem informanternas uppväxt. Men jag tror att det är viktigt att säga att det just handlar om dragen man känner igen, inte hela batteriet av förbud och bestraffningar.

Man har inte fått se vilka filmer som helst, uppmuntrats att delta i kyrkans aktiviteter och fått lära sig att sexualiteten hör hemma i det traditionella äktenskapet. Men steget från denna typ av fostran till att bli bestraffad, utsatt för demonutdrivning eller utestängd från familjens julfirande av sina egna föräldrar är väldigt långt.

Jag tror att jag talar för alla pingstpastorer när jag säger att vi till varje pris vill motverka denna typ av agerande.

—  Niklas Piensoho

Den fråga jag ställer mig är följande: Talar vi om Gud, evigheten, sexualitet, mission på ett sätt som leder till att människor i beroendeställning krymper, blir rädda och kuvade? I så fall behöver vi nyansera oss. Jag tycker att Erik Lundström sätter fingret på frågor om förkunnarens ansvar som vi inte ska avfärda för snabbt. Att förkunna kan inte bara handla om att “säga sanningen”, vi måste också fundera över de själavårdsmässiga konsekvenserna av vår undervisning.

Så till något av mina frågetecken.

I Lundströms uppsats ser jag inte ett mönster av “hederskultur”. Snarare framträder bilden av fem dysfunktionella familjer som motiverar sitt förtryck utifrån sin tro och med Bibeln i hand. Detta intryck förstärks i uppsatsen eftersom alla informanter beskriver sina föräldrars tro som “extrem”. Under mina 30 år som pastor har jag bara stött på en liknande familj vid ett enda tillfälle. Och då fanns det inslag av psykisk ohälsa maskerad bakom andlig terminologi.

Erik Lundström skriver: “Jag har inte några anspråk på att belägga hur vanligt kristna hederskulturer är i dessa miljöer utan endast påvisa att den finns”. Men ska man tala om “kultur” måste det handla om mer än enskilda familjer. Det måste handla om system av tankar och beteenden som är gemensamma och accepterade av större grupper av människor. Det är här jag ser svagheten i Lundströms tes.

De fem informanterna kommer inte från samma församling utan har olika bakgrunder. Deras upplevelser kopplas sedan samman med predikningar som hållits i andra församlingsmiljöer än där de vuxit upp. I nästa steg kopplas informanternas upplevelser och predikningarna samman med helt andra pastorers bilder och skrivningar på sociala medier. Detta kryddas sedan med litteratur från pingstliknande miljöer. Den enda sammanhållande länken är att informanterna, förkunnarna, avsändarna för bilderna på sociala medier och författarna alla kan kopplas till församlingsmiljöer som beskrivs som pentekostal-karismatiska. Det är en för svag indiciekedja.

Menar Lundström verkligen att en familj som vill uppmuntra barnen till långsiktiga monogama relationer omgärdade av löften och ansvar representerar hederskultur?

—  Niklas Piensoho

Ännu svagare blir den i förhållande till personer som citeras. För alla oss som känner honom är tanken att Marcus Ardenfors, den predikant som citeras i Lundströms debattartikel, skulle vara företrädare för hederskultur direkt stötande. Detsamma gäller Alf B Svensson, som är författare till en av de böcker som refereras till. Inte heller vill jag tro att alla pastorer som gillar jakt och lägger ut bilder på älgar de fällt företräder en machokultur. Argumentationen håller helt enkelt inte.

Pingströrelsen förordar livslång trohet mellan en man och en kvinna, väl medvetna om att det kan vara komplicerat och utmanade. Men gör det oss per definition till en hederskultur? Lundström skriver: “I mitt material förväntas en ung person leva i sexuell avhållsamhet till äktenskapet. På så sätt berövas den unga sin ungdoms sexualitet”. Menar Lundström verkligen att en familj som vill uppmuntra barnen till långsiktiga monogama relationer omgärdade av löften och ansvar representerar hederskultur?

Det finns många fler frågor, men likväl är det samtal Lundström initierar med sin uppsats ett viktigt samtal. Finns det ordval i vår undervisning som vi behöver se över? Kan vår undervisning om sexualitet och trohet tas som intäkt för att utestänga eller osynliggöra människor? I så fall behöver vi verkligen tänka till.

Fler artiklar