Modersmålsundervisningen har aldrig fungerat

Våra riksdagsledamöter Acko Ankarberg Johansson och Gudrun Brunegård argumenterar förtjänstfullt för språkförskola, ett av många förslag i den nya skolrapport som Kristdemokraternas partifullmäktige ska behandla på fredag. Här är vi helt överens. Däremot har partistyrelsen en annan åsikt när det gäller frågan om modersmålsundervisning, en fråga som också kommer att diskuteras på partifullmäktige. Deras argument förtjänar att bemötas i saklig debatt. Låt mig göra det punkt för punkt innan jag utvecklar argumentationen något.

1. Precis som de skriver visar forskningen att goda kunskaper i modersmålet underlättar inlärning av ett andraspråk. Problemet är att den svenska modersmålsundervisningen inte ger den grunden.
2. De har rätt i att ett land vinner på att dess befolkning har breda och skiftande språkkunskaper. Problemet i den svenska skolan är emellertid att det finns elever som inte talar tillräckligt god svenska, oavsett kunskaper i modersmålet. Av dessa elever är flera dessutom födda i Sverige. Är det verkligen rimligt att då beskriva svenska som deras “andraspråk”?
3. De efterlyser en förbättrad modersmålsundervisning och vill att frågan utreds. Men detta har redan gjorts. Förutsättningarna för modersmålsundervisningen utreddes senast 2019. Utredningen är 413 sidor lång och identifierar i stort sett samma problem som partistyrelsen pekar på.

När modersmålsundervisningen utvecklades mellan 1968 och 1977 såg Sverige helt annorlunda ut. Farhågan då var att barn till dåtidens arbetskraftsinvandrare inte skulle komma i kontakt med föräldrarnas språk utanför hemmets väggar. Det problemet har vi knappast i dag. Tvärtom har vi hela stadsdelar där få talar svenska.

Du behöver behärska någonstans runt 50 000 ord för att klara dig i samhället samt kunna ta del av information från myndigheter och medier. En gymnasist som blivit läst för och själv läser böcker har ett sådant ordförråd. En gymnasist som inte blivit läst för eller själv läser böcker kan omkring 15 000 ord. För många nysvenska ungdomar är orden än färre. Därför vill vi hårdsatsa på att hjälpa dessa barn och ungdomar in i samhället.

Det måste vara integration som är målet, i synnerhet i ett Sverige som blir alltmer segregerat.

—  Peter Kullgren

Vi vill förstärka studiehandledningen på modersmål, liksom SFI för vuxna, och vi gör det genom att flytta resurser från modersmålsundervisningen som under sina femtio år aldrig har lyckats leva upp till ambitionerna. För så är det. Den senaste utredningen konstaterar att modersmålsundervisningen har en lång rad problem, varav många är närmast omöjliga att lösa. Låt mig nämna några av de som utredningen nämner.

1. Eleverna kommer till undervisningen med vitt skilda bakgrunder, kunskaper och åldrar. Kraven på individanpassad undervisningen är därför höga, men de möts inte.
2. Modersmålsundervisningen hänger inte med i hur språken i fråga utvecklas. Till exempel är skillnaderna stora mellan skolsomaliskan och den somaliska som talas till vardags. Detsamma gäller turkiska och farsi.
3. I arabiskan finns en lång rad dialekter som inte går att korsa hur som helst. Den arabiska som lärs ut i våra skolor är standardarabiska som egentligen inte talas i några hem.
4. Ofta väljs ett annat modersmål än det som talas hemma, av olika skäl. I flera fall väljer somalier att läsa arabiska, liksom kurder väljer turkiska, elever från södra Afrika väljer engelska och pakistanier väljer urdu även om de hemma talar pashtu.
5. Det finns stora problem med läromedel. Mycket av kurslitteraturen speglar andra pedagogiska modeller än de som används i Sverige.
6. Lärarbristen är skriande och behörighetsgraden är låg.

[ Läs också | Frida Park: Ska KD med berått mod svika barnfamiljerna? ]

I stället för att lappa och laga i ett system som aldrig har fungerat förordar partistyrelsen en satsning på sådant som faktiskt fungerar, som studiehandledning på modersmål. Att klamra sig fast vid att bevara modersmålsundervisningen blir signalpolitik, snarare än ett verktyg för integration. Och det måste vara integration som är målet, i synnerhet i ett Sverige som blir alltmer segregerat. Personalismen lär oss att vi formas i relationer och gemenskaper.

I Sverige har modersmålsundervisningen bedrivits i femtiotvå år. Under den tiden har vårt land blivit mer segregerat. Skolan har en nyckelroll för att hantera segregationen och återuppbygga samhällsgemenskapen. Men då kan inte skolpolitiken gå ut på att fortsätta med det som aldrig har kunnat fås att fungera.

[ Läs tidigare inlägg | Gudrun Brunegård och Acko Ankarberg Johansson: Tänk om gällande modersmålsundervisningen, KD ]