24 november 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Bibliska bud och livsregler vill oss väl

Replik. Problematiska företeelser i frikyrkan behöver tas på allvar. Men lösningen på problemet kan aldrig vara att nedmontera och avskaffa klassiskt kristna normer, eller själva tron på ett övergripande rätt och fel, skriver Joakim Lundqvist.

Det finns mycket att säga om Erik Lundströms text i Dagen häromveckan och om samtalet som har följt sedan dess. Innan jag kommenterar själva problematiken måste jag först säga något om terminologin.

Man bör vara medveten om hur laddat begreppet hederskultur är och vilka oerhört allvarliga associationer det ger. Hederskultur står i direkt relation till fysiskt hedersvåld för den som bryter mot dess normer och i många fall också till hedersmord, vilket ofta ses som fullt berättigat och försvarbart av den grupp eller familj som utför det.

Visst, man kan hävda att begreppet hederskultur inte nödvändigtvis behöver associeras med dess livshotande konsekvenser, men de allra flesta som hör termen sammankopplar den tveklöst med hot om livet, könsstympning, kidnappning, dödligt våld och mord. Därför blir det allvarligt missvisande när Erik Lundström stämplar de problematiska företeelser han observerat i frikyrkan som ‘hederskultur’.

Läs tidigare inlägg: “En av många”: Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Svenska Wikipedia har till exempel utifrån denna studie ändrat sin definition av ‘Religiöst motiverad hederskultur’, och större delen av texten beskriver nu hederskultur som en företeelse som äger rum i ‘svensk väckelsekristendom’, snarare än inom salafismen och andra radikala islamska grupper.

Vi både kan, och bör absolut, tala om den problematik och de missförhållanden som Lundström har observerat i frikyrkan. Men låt oss kalla dem för vad de är, hellre än att för dramaturgins skull eller för att generera extra uppmärksamhet låna in ett uttryck som är direkt associerat med våld och död.

Den problematik som studien lyfter är i stället en som nästan alltid uppstår i någon form i alla trossystem som menar att Gud har gett människan riktlinjer att leva efter, alla som innehåller ett objektivt rätt och fel och inte lämnar det avgörandet till våra egna känslor och åsikter. Den kristna tron har, utan tvekan, det förhållningssättet.

Tron på ett övergripande rätt och fel ligger i total kollisionskurs med vår tidsanda.

—  Joakim Lundqvist

Detta kommer alltid att generera en viss spänning och slitning, först och främst inom oss själva, enligt Paulus: ‘I min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp’ (Rom 7:22–23).

Spänningen blir ännu större i dag, eftersom tron på ett övergripande rätt och fel ligger i total kollisionskurs med vår tidsanda. Samtidens utgångspunkt är så gott som alltid vår egen uppfattning, vår egen upplevda identitet och våra egna personliga upplevelser. Allt som ifrågasätter dessa ses per definition som något negativt, begränsande och frihetsberövande.

Läs tidigare inlägg: Pernilla Eklund: Skam och makt är problemen i dysfunktionell frikyrkokultur

De föräldrar, pastorer eller kristna sammanhang som hävdar att Gud är intresserad av att vi arbetar på att förändra vårt beteende – ibland mot vår egen önskan, ibland mot samtidens ideal – har en delikat kommunikativ balansgång att gå. Många gånger har vi misslyckats – ibland rejält – i försöken, och folk har farit illa som ett resultat. Det är tragiskt och ska aldrig försvaras.

Men lösningen på det problemet kan aldrig vara att nedmontera och avskaffa klassiskt kristna normer, eller själva tron på ett övergripande rätt och fel.

Här missar Lundströms studie genom att problematisera själva normerna och få dem att verka som grunden till problematiken. Lösningen blir i så fall att överge tron på exempelvis det monogama äktenskapet mellan man och kvinna, på sexualiteten som något som har sin plats inom detta äktenskap etc – eftersom varje sådan tanke kan upplevas som ett hämmande och begränsande av den individuella friheten.

Den sanna vägen framåt finns i stället i att söka, se och förklara Guds bud och livsregler som något som i förlängningen vill oss väl, trots att de i det korta perspektivet kan verka beröva oss ett visst mått av individuell frihet.

Tveklöst har både kristna familjer och ledare många gånger misslyckats.

—  Joakim Lundqvist

Och, naturligtvis, att alltid bemöta våra medmänniskor med kärlek och respekt. I samma ögonblick som vi pekar finger mot någon som inte upplevs ‘bra nog’, faller vi i den fariseiska fällan och fyra fingrar pekar tillbaka på oss själva.

Jag håller helt med min vän och kollega Niklas Piensoho, att Lundströms studies beskrivning av de fem exempelpersonernas erfarenheter är djupt sorglig och måste tas på allvar. Men också att berättelserna inte på något sätt är representativa för ett sant kristet förhållningssätt gentemot människor som upplevs avvika från Guds normer eller bryta mot hans ord.

Tveklöst har både kristna familjer och ledare många gånger misslyckats med att å ena sidan tydligt kommunicera Guds bud, å andra sidan göra det i den ton av kärlek, nåd och respekt som är dess väsen. Här krävs både självinsikt och självkritik. Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Läs tidigare inlägg: Niklas Piensoho: Pingströrelsen har gjort fel många gånger

Som alltid blir Jesus vårt föredöme i den här balansgången. Han lyckades, precis samtidigt, både vara ‘full av nåd och sanning’ (Johannes 1:14). Han försvarade och förlät fullt ut en kvinna som hade brutit mot gruppens norm – ‘Inte heller jag dömer dig’ – utan att för den skull legalisera eller normalisera hennes tillkortakommande – ‘Gå och synda inte mer’ (Johannes 8:11).

Han konstaterade frimodigt att ‘sanningen’ – inte vår egen upplevda, utan Guds eviga – ‘ska göra er fria’ (Johannes 8:32). Men lyckades samtidigt predika denna utmanande men befriande sanning på ett sätt som inte gjorde den kravfylld och betungande utan attraktiv och hoppingivande, för just den kategori människor som inte levde enligt den.

Jesus, gör oss mer lika dig!

Läs tidigare inlägg: Niklas Piensoho: Argumenten om hederskultur i frikyrkan håller inte

Läs tidigare inlägg: Erik Lundström: Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Fler artiklar