04 december 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Många har smärtsamma minnen från frikyrkor

Replik. Nu finns ett gyllene tillfälle att ärligt och ödmjukt utforska vägar som kan läka sår, skriver Roland Stahre.

Det glädjer mig att Daniel Alm i sin artikel om öppna samtal i pingströrelsen (5/11), lyfter fram vårt behov av ett själavårdande förhållningssätt. Som pastor i pingst med många år av möten med människor i behov av själavård bakom mig, tänker jag att vi konkret måste börja med att ta tag i följande tre områden:

  • Sund och osund karismatik – hur urskiljer vi det ena från det andra?
  • Teologiska frågor med pastoralteologiska konsekvenser som aldrig har gjorts upp.
  • Hur bemöter vi dem som farit illa och som, oftast i tystnad, lämnat sin församlingsgemenskap.

Det finns mycket som är fantastiskt med vår rörelse, och för många – säkert de allra flesta – är och har relationen till pingströrelsen varit givande och god. Men det finns tyvärr alltför många undantag, och det är dem jag vill fokusera på i den här artikeln. För upplevelserna hos dem som de facto har drabbats är smärtsamma påminnelser om hur svårt maktmissbruk och manipulation sargar en människas liv. Därför är det så viktigt att sätta ljuset på och rensa ut detta onda var det än förekommer.

Precis som Daniel Alm har jag också reflekterat över vad sommarens Knutbydebatt kan lära oss, och liksom han ser jag behovet av att samtala, också om det som är svårt.

Det jag ser behov av är en självrannsakande reflektion för att komma till rätta med vad det är i våra frikyrkliga sammanhang som öppnar för maktmissbruk och manipulation. Men också vad det är i vår kultur som kan leda till det oacceptabla – sådant som vi också kunnat läsa om i den pågående hederskulturdebatten. Jag har under den senaste tiden blivit kontaktad av ett flertal personer som har smärtsamma känslor och minnen av sådant som historiskt skett i frikyrkliga sammanhang. Saker som på sina håll dessvärre sker än i dag.

Det är hög tid för församlingsledare på alla nivåer att nu börja agera med omsorg och kärlek. Det behövs ett prestigelöst samtal som mer präglas av att vandra med och försöka förstå den som lider, än att på distans konstatera: “Tyvärr, det blir såhär ibland …”. Jag menar: Det får inte bli såhär ibland. Det vi talar om är inte några randfenomen hos lättkränkta personer, utan om andliga övergrepp som satt djupa spår i människors liv.

Det många av dem som kontaktat mig beskriver är hur rädsla och skräck styrt dem i livsavgörande beslut. De flesta berättelser rör på olika sätt val i fråga om relationer och sexualitet, men det finns även exempel på styrning i yrkesval. Något av det svåraste är berättelserna om andliga övergrepp i samband med förbön eller själavård, då det ibland har spårat ut i kränkningar av fysiska gränser.

Ytterst sett handlar rädslan de upplevt om att bli förkastad av Gud. Att inte få följa med vid “uppryckandet”. Att bli evigt fördömd. Det här skapar ett stort trauma som är svårt att komma över.

Men de beskriver också en rädsla att bli fördömd av ledarskapet och vänner i församlingen. Om hur församlingsledares auktoritet och kunskap i att veta vad Gud och Bibeln säger gjort att de misstrott sin egen känsla och därför gått emot sin vilja.

Berättelserna jag tagit del av beskriver på olika sätt upplevelser av att ha behövt bli en “bättre” person. Att en förändring har behövt ske. Här finns lika många exempel som det finns individer. Men när förändringen eller förbättringen känts omöjlig att nå har några valt att anpassa sig, andra att lämna i tysthet. Några beskriver depressioner och ett par att de till och med haft självmordstankar.

Flera nämner också den utfrysning de riskerat om de valt att gå utanför normen eller kulturen. Till exempel har de upplevt att de blivit osynliggjorda, inte längre efterfrågats eller blivit fråntagna sina uppgifter.

Flera har uttryckt att de bär på en stor sorg över att ha tvingats lämna ett sammanhang som betytt så mycket för dem. Orsaken till att de ändå lämnat är oftast två: att deras avsaknad av andedop med tungotal som åtföljande tecken diskvalificerat dem som fullvärdiga församlingsmedlemmar, samt helvetesförkunnelsen: att de riskerar att “gå evigt förlorade”.

De här berättelserna finns i flera samfund.

—  Roland Stahre

De här berättelserna finns i flera samfund, inte bara i Pingst. De berör ungdomar och äldre. De har ägt rum i dåtid och nutid. Och drabbat kvinnor och män.

De människor som i olika samfund utsatts för andliga övergrepp måste få komma till tals. Deras berättelser behöver tas emot med respekt och ödmjukhet. Själavården får alltså inte användas som ett medel för att tala människor tillrätta, utan är ett rum där det är möjligt att få tala sant om livet. Hur det var, hur det blev, hur det är.

Så, tack till Daniel Alm som pekar på behovet av generösa och själavårdande samtal. Nu finns ett gyllene tillfälle att ärligt och ödmjukt utforska vägar som kan läka sår som har skapats under vår sekellånga historia. Ett gott samtal kan också skapa bättre utgångsläge för framtiden. En lärande process som hedrar vårt arv och samtidigt rustar dagens och morgondagens pingstgenerationer. Jag välkomnar dessa samtal.

Fler artiklar