04 december 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkan behöver präglas av herdekultur - inte hederskultur

Replik. För att beskriva sin relation till församlingen använder Jesus bilden av herden och dennes hjord, skriver Mattias Sennehed.

Erik Lundström skriver i Dagen 28/10 att den pingst-karismatiska kristenheten i Sverige är präglad av en hederskultur med förödande pastorala konsekvenser. Jag är tacksam för att ämnet lyfts och för det samtal artikeln startat.

Jag och Lundström menar båda att etik där föräldrar får bära skulden för barnens moraliska vägval, eller tvärtom, är helt främmande för kristen tro. Jag instämmer i Joakim Lundqvists respons om att svaret inte kan ligga i normlöshet. Normer är snarare viktiga och ofrånkomliga. Varje religion och samhälle har målbilder och ideal om vad ett gott liv är och hur det levs. Låt oss rannsaka hur vi upprätthåller normer vi håller för sanna och hur vi behandlar den som frångår dessa. Familjer och församlingar där hederskultur förekommer behöver definitivt göra upp med den. Jag vill vidare uppmuntra oss att söka sätt att efterlikna Jesus i något jag vill kalla en sund pastoral “herdekultur”.

Från själavårdande samtal jag haft genom åren känner jag igen delar av den bild Lundström beskriver, men inte helheten. Också jag har mött individer som känt sig kränkta av både Gud och hans företrädare när de frångått en norm. Speciellt känsligt är det när någon avviker från det som inte funnits uttalat utan mer underförstått.

Lundström beskriver till exempel hur sexualiteten inte “direkt lämnas åt slumpen” i de sammanhang han tittat närmare på. Detta menar jag är helt i sin ordning. Den man bryr sig om och älskar vill man såklart leda till det goda. Detta är inte heller något unikt för kyrkan. Samhället som helhet, med skolundervisning, medier och kultur förmedlar engagerat sina bilder om hur en god sexualitet är. Det är rimligt – precis som när föräldrar och kyrkans ledare gör så.

Många av Bibelns personligheter gör avvikande beslut, ändå förändrade det inte Guds omsorg om dem.

—  Mattias Sennehed

Erik Lundström skriver att kyrkans “klåfingrighet” kommer med omsorg som förevändning. Är omsorg inget mer än ett svepskäl så håller jag med om att man inte har något med någon annans liv att skaffa. Men en kristen moral bjuder oss att varsamt hjälpa vår nästa med flisan i dennes öga, väl medveten om att jag själv kanske till och med haft en bjälke i mitt eget. Visst borde denna insikt kunna hjälpa oss att sluta dela upp varandra i vi och de, som Pernilla Eklund skriver i sin replik.

Många av Bibelns personligheter gör avvikande beslut, ändå förändrade det inte Guds omsorg om dem. Om någon utesluts från sin familjs högtider kan jag inte se hur det kan vara en kristen respons på någons agerande. Det kan inte vara att förlåta den sjuttiosjunde gången.

Hur utbredd en hederskultur är kan varken jag eller Lundström svara på. Jag tycker mig se många exempel på att församlingar har både anställda och ideella ledare vars anhöriga fattat livsval som avviker från vad som kan anses normativt utan att det förhindrar dem att tjäna som ledare. Jag delar Niklas Piensohos mening, Dagen 31/10, om att det är att gå för långt att säga att det finns en rådande hederskultur i svensk pentekostal kristenhet. Men varje enskilt fall av hederskultur och förtryck är allvarligt.

Teologiskt finns ingen grund för en hederskultur. Ytterst sett är en sådan egoistisk då stolthet och egenkärlek är den verkliga drivkraften. Skillnaden mellan hederskultur och herdekultur ligger i vem omsorgen ytterst sett gäller – mig själv eller min nästa?

Lundqvist varnar oss för individualismens subjektiva moraluppfattning. Jag håller med om att kristen tro är något annat. För att beskriva sin relation till församlingen använder Jesus bilden av herden och dennes hjord. Som ett av Jesus lamm bejakar jag att jag existerar i gemenskap med en flock och jag tar emot herdens omsorg som en gåva.

En god herdekultur använder inte kravets kedja men litar på kärlekens band.

—  Mattias Sennehed

Som pastor vill jag ta till mig beskrivningen av när den här omsorgen i stället upplevs som kränkande. Jag är tacksam att signaturen “En av många” delar sin berättelse i Dagen. Jag får bilden av att det hon beskriver är en kultur där hon upplevde sig instängd och kontrollerad. Familj, kyrka, skola, fritidsaktiviteter och vänner förvandlas från välsignelser till en fålla kringgärdad av taggtråd. Jesus talar om att han leder sin hjord ut i frihet. Fåren är inte kopplade utan följer herden av fri vilja.

Jesus talar vid ett annat tillfälle om det bortsprungna fåret. Kärleken leder herden att söka fåret tills det återfinns och återförs. Var det en olyckshändelse att det försvann får vi tro att fåret är extra uppmärksam på att följa sin herde fortsättningsvis. Men var det med avsikt kommer det fly igen. Då behöver den gode herden, och alla som kan identifiera sig med den bilden, fråga sig om han visar sin godhet på ett bra sätt eftersom får verkar vilja fly hela tiden.

En god herdekultur använder inte kravets kedja men litar på kärlekens band. Fåren följer för att de vill följa. Det är en viktig iakttagelse för varje kristen gemenskap.

Erik Lundströms text ger anledning till vidare samtal för föräldrar och församlingar, till exempel att fundera över vad som är uttryck för klåfingrig hederskultur och vad som kännetecknar en omsorgsfull herdekultur.

Fler artiklar