24 januari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Teologin bidrar till att hederskulturen vidmakthålls

Slutreplik. Att lägga hederskulturbegreppet som ett raster på pingst- och trosrörelsens praktik visar att delar av teologin i sig är förtryckande, skriver Erik Lundström.

Så var det i gång! Samtalet om företeelserna i pentekostal-karismatiska frikyrkosammanhang som jag menar kvalar in under begreppet “kristen hederskultur”. Under pingströrelsens ledarkonferens i november liknade Daniel Alm, föreståndare Pingst FFS, rörelsen vid en blöt och lerig åker med en nedgrävd skatt i. Nu har samtalet om – och i – denna åker kommit i gång, och det visade sig vara mycket som kom upp när spaden sattes i marken. Den stora respons jag fått vittnar om att det verkar handla om långt fler personer som blivit utsatta av hederskultur än endast några enstaka fall. Många känner igen sig och välkomnar såväl begreppet som samtalet om vad som pågått – och fortfarande pågår – i de pentekostal-karismatiska sammanhangen. Pseudodebatten på sociala medier i ämnet, exempelvis på Dagens Facebooksida, är i sig en studie i hur kristen hederskultur kan te sig. Även om sådana trådar förvisso bär intensitetens karaktär, är tonläget, tvärsäkerheten och sanningsanspråken i andligheten en tydlig provkarta som fångar det jag menar utgör grunden till förtrycket.

Att kristna ledare som Daniel Alm, Joakim Lundqvist och Niklas Piensoho replikerar i debatten är mycket välkommet. Det gläder mig att Piensoho exempelvis lyfter förkunnarens ansvar. På Piensohos frågor till den egna predikantkåren – om sådant som predikanters ordval och sätt att tala kan utestänga och kuva människor i beroendeställning – borde svaret tveklöst vara: “Ja!” Min studie visar att det pentekostal-karismatiska predikantskapet är en bidragande orsak till att hederskulturen vidmakthålls. Jag välkomnar Piensohos analys om att predikanter kan behöva reflektera. I rörelsernas pastorsutbildningar och ledarsamlingar torde en sådan reflektion vara ett obligatoriskt moment.

Även självinsikten och självkritiken hos Livets ords föreståndare Joakim Lundqvist när det gäller tonen i hur påbuden kommuniceras är klädsam. Han ger uttryck för att ungdomar har farit illa i föräldrars och pastorers försök att tradera de religiösa sanningarna till nästa generation.

Även om ett förändrat tonläge hos predikanterna är en god start på att undanröja förtrycket i den kristna hederskulturen, är det inte så enkelt. Att lägga hederskulturbegreppet som ett raster på dessa rörelsers praktik visar att delar av teologin i sig är förtryckande. Lundqvist beskriver det jag kallar hederskultur som en “generell problematik” som man mer eller mindre tycks få räkna med i trossystem som menar att “Gud har gett människan riktlinjer att leva efter”. Sådant som “egna känslor och åsikter” spelar mindre roll.

Ett hederskulturbegrepp är nödvändigt för att blotta allvaret i det förtryck unga människor utsätts för.

—  Erik Lundström

Debattreplikerna pekar således ut en annan intressant nyans: Pingstpastorerna i debatten – exempelvis Niklas Piensoho och Mattias Sennehed – verkar genuint intresserade av att söka förstå vad i rörelsens drag som riskerar att vara förtryckande. Men trosrörelsens Joakim Lundqvist är mer mekanisk i sitt svar och verkar snarare vara intresserad av att upprätthålla ordningen i leden, än att se riskerna i sin församlingspraktik. Det kan indikera att det finns en gradskillnad mellan hederskulturen i pingströrelsen och trosrörelsen. Mejl och telefonsamtal jag mottagit efter debattartikeln pekar i den riktningen.

I kölvattnet av debatten har jag fått vad man i det närmaste skulle kunna kalla för “Nikodemussamtal”, pingstpastorer som kontaktar mig för att “off the record” ärligt och uppriktigt lufta sina funderingar, vilket varit intressant. Jag har då passat på att ställa frågor om hur det kommer sig att de till varje pris verkar vilja hålla fast vid de delar i den teologi som så uppenbart såväl skadat som förtryckt människor. Pastorerna medger visserligen att sanningsidealen skaver men de har svårt att dagtinga med den bokstavliga bibeltolkningen som har lett – och leder – till att lejonparten av församlingsungdomarna lämnar sammanhangen. Kvar står pastorerna ensamma med sin “rätta” teologi.

Pingstpastor Piensoho frågar sig om jag verkligen menar att en familj som vill uppmuntra barnen till långsiktiga monogama relationer representerar hederskultur. Att svara nej på den frågan blir betydligt lättare den dagen som en homosexuell pingstpastor får stå i Filadelfiakyrkans talarstol – och då inte någon som lever i livslångt celibat, enligt Teologiska nätverket i Pingsts föreskrifter.

Jag har fått kritik för att jag använder begreppet hederskultur om de företeelser jag urskilt. Att jämföra pentekostal-karismatiska rörelser med traditionell hederskultur upprör. Det ligger givetvis i sakens natur att den som omfamnar den teologi som utgör incitament till hederskultur inte välkomnar en sådan jämförelse. Inte heller ser att förtryck är ett kontinuum. Det finns många sätt att avfärda fenomenen som begreppet pekar på – inte minst genom att kasta hela studien i papperskorgen. Ett hederskulturbegrepp är dock nödvändigt för att blotta allvaret i det förtryck unga människor utsätts för men som på många sätt är en sådan självklar del av den pentekostal-karismatiska leråkern att man inte ser det som förtryck. Men att blunda för hederskulturen får den inte att försvinna. Tvärtom. Jag tror att begreppet kristen hederskultur är här för att stanna. Oavsett vad man kallar förtrycket behöver det adresseras och beivras.

Fler artiklar från Debatt