Det är med glädje jag har läst både David Davages (3/11) och Elisabet Åströms (19/11) artiklar i Dagen om lovsång. Framför allt eftersom jag känner att ett samtal om lovsång länge har saknats i Sverige. Diskussioner om lovsång har, i de sammanhang jag befunnit mig i, ibland splittrat mer än samlat vilket jag hoppas kan ändras med ett öppet samtal där vi gemensamt kan hitta beskrivningar och riktlinjer för lovsång.
Först och främst håller jag med om vad Åström vill få fram gällande att vi som leder lovsång måste vara medvetna om att vår uppgift är att leda bön och inte främst att sjunga fint. Detta är någonting som jag själv blivit tränad i då de som fört lovsångsledande vidare till mig värdesatt detta högt. Det är otroligt viktigt att det största fokuset är att människor genom lovsången ges möjlighet att närma sig Gud och att allt det andra, vare sig det gäller låtval eller vilka toner sångaren sätter, kommer i andra hand.
Jag tror dock att sättet vi bäst närmar oss ett sådant fokus är att öppna upp lovsångsledandet för fler. I många större kyrkor har en trend vuxit fram av att det är professionella musiker som leder musiken. Detta i sig är fantastiskt eftersom det visar att många vill tjäna Gud med sin gåva. Det jag däremot har märkt är att detta skapar en kultur av att du måste vara en riktigt skicklig musiker för att få leda lovsång. Din möjlighet till lovsångsledande handlar då inte om huruvida du kan leda bön eller inte utan om din musikaliska förmåga.
Med detta menar jag inte att de som är professionella musiker inte ska leda musiken i kyrkor. Däremot tror jag att vi som leder lovsång behöver bli bättre på att släppa in fler med olika stor musikalisk erfarenhet och se värdet av det. Ärligt talat tror jag att en som just lärt sig fyra ackord på gitarr kan leda människor i bön precis lika bra som en gitarrist som spelat i tjugo år. Därför ska båda få en plats i lovsångsledandet. Så vi behöver, som Åström säger, utbilda lovsångsledare, men även ibland sänka tröskeln för att “få vara med”. Vilket är en utmaning för de församlingar där det finns mängder av professionella musiker.
Om en psalm varvas med lovsång och avslutas med en instrumental bit kanske fler har fått möjlighet att tillbe via musiken.
— Anna Martinson
Att vara professionell musiker kan också ibland innebära en svårighet att skilja på lovsångsledande och konsert. Av egen erfarenhet har jag märkt att jag måste vara väldigt noggrann med att särskilja dessa två. Båda två innebär att vi använder våra gåvor vilket gör att fokuset är avgörande. Ska jag som musiker gå upp på scen på en konsert behöver jag fokusera på vad jag vill förmedla i musiken och sången och även repetera så att låtarna framförs på det sätt jag vill. Som lovsångsledare repar jag också in sånger men sällan med samma helt bestämda struktur. Framför allt ber jag. Den bästa och svåraste bönen jag vet är att be Gud flytta fokus från mig och min sång till att sången som sjungs ska föra människor närmre honom. Då vet jag att Gud kan verka hur falsk sången än låter eller hur fel ett intro än blev.
[ Läs mer | Joel Halldorf: Därför splittrar modern lovsång frikyrkorna ]
Det enda som Åström skrev som jag däremot inte håller med om är att hon valde att placera in sånger som sjungs som solon inför en församling som musik av konsertkaraktär. Jag kan ha missuppfattat detta men jag vill betona hur mycket vissa solosånger i gudstjänster kan förmedla Guds ord och för vissa bli viktigare än lovsången. En sjungen eller spelad sång med rätt fokus hos musikerna kan ibland förmedla mer till församlingen än predikan. Och för den som själv inte känner sig bekväm att sjunga med blir solosången något att stämma in i, genom lyssnandet. Ibland tror jag att de sånger vi tar med oss i veckan som kommer är just de som blev sjunga för oss eftersom de ibland kräver mer av vårt fokus än när vi själva sjunger med. Från min far har jag fått med mig tanken att alltid “skicka med” en sång i slutet av en gudstjänst. Något som både innehåller hopp och kanske också en utmaning som kan bäras med under kommande vecka. Jag själv har ibland blivit överrumplad av Guds kärlek, nåd och tid just på grund av solosånger i gudstjänsten. Så de behövs. Precis som lovsången.
Lovsången och musiken i församlingen är en gåva. Den kan nå ut långt, och för många av oss är den ett av de viktigaste sätten vi har att kommunicera med Gud. Därför är det bästa målet att försöka inkludera alla, och kanske gör vi det bäst genom att inkludera olika sorters musik i gudstjänsterna. Om en psalm varvas med lovsång och avslutas med en instrumental bit kanske fler har fått möjlighet att tillbe via musiken än när vi enbart har en sorts musik.
[ Läs mer | En miljon lyssningar för Josefina Gnistes lovsång ]