09 december 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Utan ett liv i Kristi efterföljd blir lovsången meningslös

Slutreplik. Om lovsångsledaren är mer bekymrad över att församlingen inte sträcker upp sina händer än att församlingen inte sträcker ut sina händer till dem som är i nöd har vi hamnat fel, skriver David Davage.

En lovsångare på knä.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

När vi talar om olika former för vår tonsatta bön finns alltid en risk för polarisering och missförstånd. Jag vill därför börja med att tacka Elisabet Åström och Anna Martinsson för att de med så fin ton lyft fram viktiga perspektiv i sina repliker, inte minst detta om lovsångsledarskap som böneledarskap och att vi behöver lovsångsledare med olika stor musikalisk erfarenhet. Jag vill också tacka Nils-Evert Bexell, som betonat vikten av ständig reflektion över texter samt att vi behöver en bredd av musikaliska uttryck. Jag tycker att det är viktigt att vi lyssnar till varandra, inte minst för att det påminner oss om att vi är olika.

Du som följt med i samtalet har kanske noterat att vi inte alltid har talat om samma sak? Martinson och Bexell använder till exempel begreppet lovsång som en kontrast till psalm, medan jag definierar lovsång som tonsatt bön. Prova att byta ut ordet lovsång mot tonsatt bön i våra texter så ser du vad jag menar.

Varför just tonsatt bön? Ett fokus på bön hjälper oss att se att bönen är fundamentet, något som både Åström och Martinson betonar. Det hjälper oss också att se att lovsång inte är en genre. Tonsättning kan ju som bekant ske genom en mängd musikaliska genrer. Men framför allt det hjälper oss att komma ihåg att lovsången är tänkt att ge oss ett språk så att vi kan vända oss till Gud i livets alla omständigheter. Här tror jag, precis som Åström och Martinson, att lovsångsledaren har en viktig uppgift. Kanske är det till och med så att de återkommande debatterna är symtom på att vi inte alltid har lyckats forma goda ledare för den tonsatta bönen? Åtminstone är det nog en del av en förklaring, och jag vill därför stanna upp här och försöka formulera en väg framåt som tar sin utgångspunkt i vad Bibeln lär.

Lovsångsledarskap är inte en separat tjänstegåva. Det är i stället ett sätt att utöva sin tjänstegåva!

—  David Davage

Låt mig börja med en fråga. Har du tänkt på att Nya testamentet faktiskt talar väldigt lite om lovsångsledare? De nämns varken bland tjänstegåvor eller nådegåvor, och trots att Psaltaren är den bok som citeras mest i Nya testamentet sägs mycket lite om lovsång i gudstjänstsammanhang. Snarare verkar Psaltarens lovsånger i första hand ha hjälpt de första kristna att förstå vem Kristus var och hur ett lärjungaskap i Kristus kunde se ut. Många har därför vänt sig till Gamla testamentet och föreslagit att de leviter som nämns där kan fungera som goda förebilder för dagens lovsångsledare. För visst är det så att de är tydligt relaterade till sång och musik?

Läser vi de texter som nämner leviter märker vi att beskrivningarna av dem och deras uppgifter varierar beroende på var vi tittar. I texter från till exempel 5 Mosebok kan vi se att leviterna beskrivs som präster från Levis stam. De har avskilts till att stå inför Herren som hans tjänare, och har fått ansvar för undervisning och offer. Den närmaste motsvarigheten i en frikyrka skulle alltså vara en pastor, och värt att notera är att det här inte görs någon specifik koppling till musik. En sådan görs dock i Krönikeböckerna. Samtidigt är musiken inte heller nu leviternas enda ansvarsområde. De är också dörrvaktare, ansvariga för kärl, mjöl, vin, olja, rökelse och kryddor, de övervakar brödbakning och lägger fram skådebröd varje sabbat, och de undervisar folket. Men det som förenar dem är att de också beskrivs som sångare.

Hur kan vi förstå detta? En grundläggande slutsats blir att vi inte enkelt kan sätta något likhetstecken mellan Gamla testamentets leviter och dagens lovsångsledare. Samtidigt finns det mycket att utmanas av. Låt mig ge två exempel. För det första kan vi konstatera att leviterna var en del av ett större nätverk av präster. Lovsångsledarskap kan alltså förstås som ett församlingsledarskap. För det andra var de inte bara musiker. Snarare var musiken ett av många redskap de använde för att utöva sitt ledarskap. Här får vi plötsligt svar på frågan om varför Nya testamentet säger så lite om lovsångsledare: Lovsångsledarskap är inte en separat tjänstegåva. Det är i stället ett sätt att utöva sin tjänstegåva!

Ytterst är tonsättningen tänkt att hjälpa oss att be.

—  David Davage

Åström avslutar sin artikel med att säga att vi behöver lära en ny generation att leda andra i bön. Jag håller med, och menar att detta bäst görs i relation till hur vi tränar andra ledare. Hur hjälper vi ledare att växa vidare? Jobbar vi medvetet och långsiktigt med mentorskap och lärjungaträning? Har vi samma förväntan på en lovsångsledare som på andra ledare?

Bibeln utmanar oss att tänka att lovsångsledarskap sträcker sig längre än till söndagsgudstjänsten. För om lovsången inte är rotad i ett liv i Kristi efterföljd blir den meningslös. Om lovsångsledaren är mer bekymrad över att församlingen inte sträcker upp sina händer en söndag förmiddag än att församlingen inte sträcker ut sina händer till dem som är i nöd har vi hamnat fel. För lovsångsledarskapet kan aldrig reduceras till musikledarskap. Det har alltid med lärjungaträning att göra. Ytterst är tonsättningen tänkt att hjälpa oss att be. Tillsammans. Som Guds folk.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt