En våldtäkt är aldrig någonsin frivillig

I krönikan “Se upp för kanskemannen” hyllar Alf B Svensson krönikören Josefin Holmström, ja, kallar henne till och med profet för hennes införande av nyordet “kanskemannen” – en beskrivning av en man som inte vill engagera sig fullt ut i ett förhållande.

Men Svensson vill mer än så i sin krönika. Han vill varna oss kvinnor för dessa “kanskemän”. Han vill berätta om risken för oss när vi möter dem och han ger sig även på ett försök till förklaring till varför de och även hans egna nyord “kanskekvinnor” har blivit som de blivit. Allt detta med utgångspunkten att han vet vad alla människor vill ha och behöver.

Det är så många saker att uppröras över i denna text, men jag väljer att lyfta två. I mina ögon de två mest fundamentala.

Först ut är följande passage:

“Bara ett exempel är alla de kvinnor som mer eller mindre frivilligt ställde upp på att bli våldtagna eller sexuellt utnyttjade av kulturprofilen Jean-Claude Arnault. För då fick de kanske hänga med kultureliten på inneställena i Stockholm. Ett beslut de flesta bittert ångrar.”

En våldtäkt är aldrig frivillig, Alf B Svensson. Inte mer, inte mindre. Det ligger i själva definitionen av begreppet och brottsrubriceringen våldtäkt. Att den inte och aldrig någonsin är frivillig. Din reflektion här är inte bara faktamässigt fel. Den är extremt kränkande.

Svensson går vidare och beskriver möjliga förklaringar till varför kanskemannen är som han är och vad som är bakgrunden till det: “En del har på dagis vårdats av en massa olika personer som en dag plötsligt bara försvunnit. Eller haft en mamma som lämnat dem och familjen. För att inte än en gång bli övergiven vågar många inte engagera sig känslomässigt.”

Att en man har svårt att engagera sig känslomässigt kan enligt Svensson alltså förklaras utifrån hur han en gång behandlats av andra kvinnor. En mamma har kanske lämnat honom, en förskolepedagog (kvinnor i majoritet) har bytt jobb eller avdelning. Menar Svensson verkligen att det någon gång, någonstans med största sannolikhet alltså var en kvinnas fel?

Menar Svensson verkligen att det någon gång, någonstans med största sannolikhet alltså var en kvinnas fel?

—  Lisa Minnhagen

De kvinnor som har svårt att engagera sig känslomässigt, det som Svensson benämner “kanskekvinnor”, ger han dock en annan bakgrund till.

“Det finns också allt fler kanskekvinnor. Välutbildade kvinnor som inte vill byta ner sig och få lägre status genom att leva med en man med lägre utbildning och lön. Men dem med den människosynen kritiserar vi inte.”

Citatet ovan kan man förstå som att en man som har svårt att engagera sig har blivit lämnad av kvinnor i sin barndom. En kvinna med samma symtom har i stället en tvivelaktig människosyn.

Om Alf B Svensson har dessa åsikter har jag inte mycket att säga om det, även om jag tycker det är sorgligt att en utbildad och praktiserande psykolog uttrycker sig på ett så felaktigt, misogynt och oreflekterat sätt. Att tidningen Dagen har granskat (?) och publicerat krönikan samt att de kontinuerligt anlitar Alf B Svensson som sin stående “relationsexpert” och därmed ger en plattform för denna typ av uttalanden, tycker jag är värre och rent ut sagt förödande.

Jag tror och tycker att Dagen ofta lyckas med att visa på en bredd i sitt publicerade material, både i det redaktionella och i vilka röster man ger plats åt. Här gick man dock över alla gränser och min främsta önskan just nu är att de kvinnor som utnyttjades och våldtogs av den så kallade kulturprofilen aldrig någonsin ska behöva läsa eller konfronteras med liknande ord som Dagen i denna krönika valde att publicera.

* Den krönika som Lisa Minnhagen hänvisar till är nu uppdaterad och ett av citaten hon nämner är borttaget (red anm).

[ Alf B Svensson: Min formulering var djupt olycklig  ]

[ Felicia Ferreira: Dagen brast i sina rutiner  ]