Leif Carlsson, Börje Norlén och jag är helt överens om att det alltför sällan förkunnas om Jesu återkomst. Däremot kan vi ha olika uppfattningar om hur kyrkan ska förkunna. Detta hur lär vi aldrig bli färdiga med. Vi har mycket att lära av varandra och av Guds Ord.
Förkunnelsens hur blir särskilt viktigt och angeläget i kristider, som i vår tid. Både klimathotet och coronapandemin väcker oro för jordens och mänsklighetens undergång. Vår trygga tillvaro skakas av osäkerhet inför en okänd framtid. Följden blir, som Carlsson skriver, att både troende och icke troende fokuserar på att rädda planeten.
[ Läs tidigare inlägg | Leif Carlsson: Undvik spekulationer om Jesu återkomst ]
Och är inte det ett gudagivet uppdrag? Gud satte ju människan i Edens trädgård “att bruka och vårda den” (1 Mos 2:15) och gav oss budet att älska vår nästa. Det är väl därför vi utbildar oss, jobbar, bildar familj, engagerar oss i politiken, bygger gemenskap och ber för världen? Om vi hade lyckats utföra vårt uppdrag enligt Guds intentioner hade jorden varit ett paradis med fred och rättfärdighet. Men nu har synd och död kommit in i världen och kampen mellan gott och ont skär genom hela tillvaron. Därför måste Gud sända Jesus för att rädda oss var och en till evigt liv och upprätta sin skapelse. Då är det illa när vi kristna dras med i den själviska kampen om nuet och tiger om Guds framtid och evigheten.
Jesus själv ger oss inte någon lista där vi kan pricka av tidstecken och se var i den yttersta tidens skeende vi befinner oss.
— Hans Lindholm
Eskatologi är ett svårt ämne. Bibelns tal om den yttersta tiden har genom kyrkans historia getts många tolkningar. Redan på 1500-talet hade reformatorerna Luther, Calvin och Zwingli oförenliga uppfattningar – för att inte tala om den Katolska kyrkan. Gammalkyrkliga präster har följt en pietistisk eskatologi med J A Bengel som ledande namn. I de flesta svenska kyrkosamfund har stora andliga ledare förkunnat Jesu snara återkomst i anslutning till John Nelson Darbys tolkningsmönster, till exempel Lewi Pethrus (Pingst), E J Ekman (SMF/Equmenia), John Ongman (ÖM/EFK) och Johan Hagner (EFS).
Vi ska tala om Jesu återkomst, men utan att fastna i dessa lärofäders utläggningar. Paradoxalt nog har ofta undervisning som velat stärka Bibelns trovärdighet i stället lett till det motsatta. Alltför många förutsägelser har visat sig felaktiga, alltför många barn har blivit skrämda av läran om “uppryckandet”, och alltför mångas hjärtan har blivit trötta och brända av att leva under ständig anspänning. Dessutom är det inte bibliskt.
En sund eskatologi förutsätter att vi låter bibeltexten tala. Och kom då ihåg Carlssons varning för övertolkningar! De uppstår när vi utifrån ett tänkt schema läser in något i texten som inte står där. Som exempel anger han Upp 4:1, som utifrån Darbys modell felaktigt sägs handla om “uppryckandet”. Dessvärre finns många liknande övertolkningar i den “profetiska” förkunnelsen.
Enligt min mening gör även Norlén en övertolkning av Luk 21:29–33. Det framgår inte av bibeltexten att fikonträdet här skulle symbolisera Israel och än mindre att statsbildningen 1948 skulle vara den knoppning som avses. En sådan inläsning stärker mig i uppfattningen att staten Israel inte är ett eskatologiskt tecken i Nya testamentet. Jesu liknelse handlar om världens stora vårtid när befrielsen närmar sig (v 28) och Guds rike är nära (v 31). Liknelsen är radikal: Mitt under tidens förfärliga lidanden – krig, jordbävningar, hungersnöd och förföljelse av kristna – bärs den som tror på Jesus av löftet om hans återkomst och Guds seger. Just så fungerar apokalyptiska texter.
Gud har inte har tappat kontrollen över historien eller övergett oss när vi lider.
— Hans Lindholm
Och i Matteus 24, där Jesus brukar anses räkna upp tecken på sin nära återkomst, är det lärjungarna som frågar efter “tecknet” för tidens slut (v 3). Jesus själv ger oss inte någon lista där vi kan pricka av tidstecken och se var i den yttersta tidens skeende vi befinner oss. I stället talar han om vad som utmärker hela tiden fram till återkomsten. Fruktansvärda krig, svältkatastrofer och falska profeter går över världen. Men vi behöver inte vara rädda. Gud har inte har tappat kontrollen över historien eller övergett oss när vi lider. Ur smärtan sträcker vi oss mot den dag då Jesus äntligen kommer och upprättar sitt eviga rike.
[ Bokrecension: ”I väntan på återkomsten” ]
Eskatologin ska inte göras till ett specialområde – “en religion i religionen”, som en kritiker sa – utan ses som en del av hela den bibliska teologin: Gud är den som skapat världen, han uppehåller den och har gett löftet om “nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet 3:13). Jesus har genom sin död och uppståndelse öppnat vägen till en framtid bortom synd och död.
Med den nicenska trosbekännelsen bekänner jag om Jesus: “därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände” och jag “förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.”
I sin nya bok Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga (Verbum) går ärkebiskop Antje Jackelén i närkamp med modern naturvetenskap och luthersk korsteologi. Inga snabba och självklara svar, men en röst väl värd att lyssna till för alla kristna förkunnare i denna märkliga tid.
[ Läs tidigare inlägg | Börje Norlén: Jesu återkomst är inget hotfullt budskap ]
